Lite förlegat men väldigt uppskattat
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Grabbarna i 57:an spelades redan förra året i Arbis salonger. I år har emellertid folklustspelet flyttat ut till Stadsmuseets mysiga bakgård. Miljön är perfekt och utsikten från läktaren vacker.
Om det här ger en något så när rättvis bild av hur det var "då" så önskar man att tiden stått stilla, att allt fortfarande var lika oskyldigt och enkelt. Hur invecklade saker än är blir det aldrig riktigt komplicerat. Ett triangeldrama som i verkliga livet skulle kunna vara ordentligt uppslitande är här en liten bagatell. Den korte målaren slår den långe målaren på truten och sen är de vänner igen.
Lisa är syster till Karl-Göran som är son till Oskar som är bror till Sofie som är mor till Gösta. Vem som är hans far vet man inte, kan det vara den trevlige alkoholisten i mustasch?
Publiken skrattar högt när den högröstade pigan, spelad av Lotta Månsson, hasplar ur sig felaktiga ordspråk på bred östgötska. Patrik Trygg är kanske inte så rolig, men väldigt trovärdig i rollen som den vänlige och lätt alkoholiserade Ludde.
de två målarna är föreställningens pajaser. Marcus Rundqvist-Thomsen, påminner om en tecknad figur - liten, ettrig, ilsken och ganska komisk. Han är en äkta arbisfjolla, givetvis i positiv bemärkelse. Stephan G Bengtsson, är otroligt lång och väldigt smal. Han använder sig flitigt av sin kropp för att vinna publikens jubel. De båda är riktigt charmiga med sina folklustspelsaktiga knytnävsslagsmål.
I andra akten gör Robin Karlsson entré som lilahåriga Tant Malvina. Han är både rolig och bra och det känns som om han ger pjäsen, som stundtals är lite långsam, nytt liv. Faktum är att han verkar göra sig mycket bättre som snäll tant än som "teaterdirektör".
På premiärkvällen är ensemblen väldigt samspelt. Replikerna sitter där de ska och alla verkar veta precis vad de sysslar med, det är glatt och otroligt käckt. Solen lyser fint över Motala Ström, åtminstone till en början. Trots att det blir det kallt sitter publiken kvar. Visserligen är handlingen gammeldags och lite naiv, men folklustspelstraditionen visar inga tecken på att dö ut. Men det finns ett problem, har man sett ett har man sett alla.