Om hur man vill och förväntas vara
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det säkerligen rika materialet har sedan fogats ihop till ett modernt, femtio minuter långt collage.
Lite för modernt, tycker jag. Scenen är intressant uppbyggd. En lång smal gång som gjord för modevisningar, och så publiken i rader på båda sidor.
Tjejerna går fram och tillbaka till osympatisk, skramlig musik, deras ansikten är kalla och uttryckslösa.
En och en framför de monologer utifrån referensgruppens erfarenheter. Somligt berör, annat inte. På en stor filmduk visas mer eller mindre motbjudande bilder av anorektiska tjejer, fastbundna tjejer och utvikta tjejer.
Maria Sundbom berättar om hur det känns att bli våldtagen på en toalett när fulla människor står utanför, visslar och hejar på. Men det var nog det också det enda som riktigt borrade sig in i mig.
Frida, Maria och Josefin är bra på att visa unga tjejers osäkerhet och utsatthet. Duger man som man är? Och är det möjligt att bara vara sig själv i en minut?
Jag tror att många unga kan känna igen sig här, själv hade jag tack och lov ganska svårt att göra det.
Men det blir lite för sönderhackat, lite för dramatiskt.
Tanken var god men resultatet hade med fördel kunnat bli ett annat.