Överspel och simpla vitsar lockar till skratt

När elräkningen kommer drar Gabriels pappa (Hans Bigestans) en nylonstrumpa över huvudet, slänger kofoten över axeln och ger sig ut för stjäla ihop till uppehället. Gabriel (Anders Berggren) vill ha en normal pappa som är hemma och spelar spel på kvällarna, inte en skurkaktig bandit som norpar allt han kommer över. En "uppgörelse" mellan Gabriel och hans nalle vittnar om hur livet med fadern sett ut.
Då Gabriel träffar uppfinnaren Mikael (också Hans Bigestans), och får vara med och vidareutveckla hans nyuppfunna hitmaskin, får han plötsligt någonstans att vara på kvällarna. Uppfinnaren är en virrig man i vit rock som trycker på knappar, fixar med blinkande sladdar och rabblar formler och konstiga termer.
Stick! - en berättelse om att närma sig hade premiär i går och spelas för låg- och mellanstadiebarn. Reaktionerna hos premiärpubliken som bestod av både barn och vuxna var blandade. Jag tror att föreställningen tilltalar en viss typ av barn, kanske den sorten som uppskattar robotar, pi och roten ur. Somliga skrattade högt, andra såg nästan lite konfunderade ut.

Till en början känns pjäsens innehåll ganska tunt, men det tjocknar vartefter, särskilt på det pedagogiska planet. Skådespelarna, som är både rutinerade och duktiga, vinner många skratt genom extremt överspel och ganska simpla vitsar som "Elvis hade en äldre bror - Tolvis" och liknande.
Musiken utgör en stor del av föreställningen och när far och son förenas i musikaliska dueller - gitarr mot trumpet, känns det nästan som en tecknad film.
Det handlar om vänskap, om att kunna skilja på rätt och fel och om svårigheten i att undvika att bli som sina föräldrar. Faderns inflytande är starkt och när Gabriels vacklande moral sätter vänskapen med Mikael på prov tvingas han välja väg.