Platt fall för 1800-talsplattityd
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Handlingen känns ganska platt - Fru Kastanie, hennes dotter och pigan Lisett svarar ovetandes på en och samma kontaktannons, skriven av signaturen "Enslingen". De vill ju så gärna bli gifta.
Magister Bläckstadius undervisar unga korkskruvsprydda flickor i gigantiska klänningar, hemma hos Kastanie-familjen. När han får reda på hur det hänger ihop med kontaktannonsen blir han svartsjuk, han vill själv lägga vantarna på Frun. Vid sidan av detta har vi ett ungt par, dottern Kastanie och hennes före detta man, som grymt skiljts åt av den något excentriska Frun.
Därutöver, ingenting.
De tre huvudrollsinnehavarna Gunilla Nyroos (Fru Kastanie), Sven-Åke Gustavsson (titelrollen) och Reuben Sallmander (Enslingen) är alla mycket bra. Pigan, Malin Edwall, har ett förflutet som mimartist och det märks.
Dottern Kastanie är en väldigt överdriven karaktär i sig, ändå känns det som om Mirja Burlin spelar över. Det blir lite för mycket.
Korkskruvsflickorna som fjollar omkring och dansar fåniga ringdanser är säkert duktiga, men tyvärr flyter de samman till en enda stor gräddtårta.
Kanske var det så här dåtidens kvinnor förväntades uppföra sig. Skönt att se att något faktiskt hänt på jämställdhetsområdet.
Första akten är kort och tur är det. Andra är klart bättre, men fortfarande lite platt. Publiken verkade road, jag var det inte. Kanske är 1800-talsteater lite för förlegat för att spelas i dag, åtminstone på det här glättiga och överdrivna viset.
När jag går därifrån är jag nästan benägen att hålla med Norrköpings "självutnämnda kultband" Blå Häst, det finns faktiskt ingen anledning att åka till Finspång.