Refuge - en riktigtmysig teaterupplevelse
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon är själv bara lite över 20 men hennes ansiktsuttryck är en gammal kvinnas. Hon skrattar sällan och gråter aldrig. Relationerna mellan syskonen är kärleksfulla, de båda yngsta är krävande men ger samtidigt mycket tillbaka.
En kväll drar Amy med sig en okänd kille hem från krogen. Han heter Sam, och hennes försök att tillfällig döva ensamheten visar sig vara början på något helt nytt för dem alla fyra.
Refuge betyder fristad eller tillflyktsort, och det är nog lite så Sam ser på det halvsunkiga huset med de halvtrasiga familjemedlemmarna.
Det känns som om regissören Maria Löfgren har lyckats göra ganska mycket av ganska lite. Inga långa monologer här, mest korta meningar som var för sig inte säger så mycket. Men som helhet blir det bra, riktigt bra.
Scenografin, (skapad av Magnus Möllerstedt) som är smart och snygg får alltihop att kännas som en TV-serie och på ett vitt skynke projiceras symboliska bilder efter varje scen.
Pjäsen är väldigt amerikansk och manuset känns bitvis direktöversatt, utan någon riktig känsla för språkets nyanser (omedvetenhet om att det engelska ordet Why faktiskt inte bara betyder Varför utan även Hur så, kan störa lite).
De fyra skådespelarna är alla mycket duktiga, kanske särskilt Patrik Wiberg som spelar hjärnskadade Nat. Han känns så där lite lagom efter och klädseln är passande bonnig. Frida Röhl (Amy) ser trött och sliten ut. Hennes röst låter verkligt desillusionerad och hennes ögon är tomma, precis som hos någon som tvingats bli vuxen i förtid. Maria Sundbom som spelar Bec växlar snyggt mellan trotsig tonåring och barnslig småtjej och Benjamin Moliner (Sam) är sympatisk och full av energi. Dessutom blir han bara bättre och bättre efter den lätt överdrivna fyllescenen i pjäsens början.
Kort sammanfattat är Refuge en väldigt trevlig teaterupplevelse, som förstärks av den mysiga miljön på Elsas hus i Linköping.