Som ett barnprogram för vuxna
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon står där i sin pråliga tiara och sina högklackade stövlar och är så totalt otjejtjejig att man blir helt lycklig. (En tjejtjej är alltså en person som endast på grund av att hon är kvinna intresserar sig för smink, nagellack och minderåriga manliga popstjärnor. Hon skrattar gällt åt killarnas skämt, trots att de inte är roliga och hon är alltid väldigt noggrann med vad hon har på sig. Det är inte helt sällan som tjejtjejerna drömmer om att bli flygvärdinnor. (Tilläggas bör att recensenter ofta är ganska fördomsfulla). I alla fall, sån är inte Miss Universum.
Med mindre bra sångröst framför hon Uje Brandelius sånger om tvånget att vara glad eftersom hela livet är ett serviceyrke och om hur det känns att behöva vara rädd för att gå hem själv på kvällen bara för att man är kvinna. I den musikaliska delen ingår även ett inslag av modern dans.
Catti Brandelius har utnämnt sig själv till Miss Universum eftersom ingen annan kommer att göra det. Hon har alltså valt titeln själv vilket gör henne orolig. Hon tänker att valfriheten är moderaternas käpphäst och undrar därför om hon själv är moderat. Trots att det ibland blir lite långsökt så är det ändå långsökt på ett fyndigt sätt.
Hon läser högt ur sin dagbok och hyllar de feministiska hjältarna, Simone de Beauvoir, Mary Wollstonecraft, Ellen Key... Hon har glömt alla sjöar och alla kungar. Det enda hon minns från skolan är den isländska presidenten Vigdís Finnbogadóttir och det är allt som behövs.
Föreställningen är både rolig, tänkvärd och speciell - den är som ett barnprogram för vuxna. Publiken är väldigt entusiastisk och Miss Universum gör mig stolt över att vara kvinna.