Som ett folklustspelfast mycket bättre
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Två kvinnor och två män, alla i mogen ålder, som spelat teater i 30 år spelar här fyra roller var. Det märks att gruppen arbetat ihop länge, de är mycket samspelta. Det mest imponerande är att de många karaktärerna är så totalt olika varandra. Ofta glömmer man bort att det faktiskt är samma personer som döljer sig bakom glasögon, peruker och tomtemasker, och det torde ju vara det högsta betyget.
Handlingen utspelar sig på att landsortskafé som ägs av två systrar. Gästerna som kommer och går bidrar alla till en bra helhet. Här får man träffa en rad udda människor - Sylt-Olle, Rasande Roland som anser att tanken på hämnden värmer mer än ett duntäcke, Värkmästaren (en rätt så rolig hypokondriker) och blondinen Gullet som är oerhört stolt över att hon körat bakom Tomas Ledin i Rocktåget 1994.
Kaféet är en självklar del i dessa personers liv, men ingenting varar för evigt. De båda systrarnas relation är inte helt okomplicerad och till slut måste något förändras.
Det är lite som ett folklustspel, fast mycket bättre. Trots alla människor som springer ut och in blir det inte rörigt, dessutom hjälper det fiffiga programmet med tecknade foton, till att hålla ordning på vem som är vem.
Den mobila scenen är smart uppbyggd. En pinglande klocka symboliserar dörren och blommiga vaxdukar ger en kaféstämning. På en ställning hänger alla rollfigurernas kläder fullt synliga, precis som hos clownen Manne.
Publiken, som mestadels bestod av vitlockiga pensionärer, skrattade gott och kanske igenkännande åt det mesta som hände på scenen. Men citatet "han vill bara få av dig byxorna" fick somliga av dem att chockerat spärra upp ögonen.
Personligen hade jag föredragit att syna ett par av karaktärerna på djupet istället för att ta del av deras liv för en kort stund. Hade jag varit trettio år äldre hade jag kanske älskat pjäsen, nu känns den ganska fjärran från mig. Men jag är bara en, de äldre är många.