De Geerhallen är välbesatt upp till tredje balkong, fylld av ungdom av det slag som kallades bilburen med lätt förskräckelse i rösten, men nu bär sin övre medelålder med stabil självklarhet. Plus en och annan duvunge under friherreåldern.
Jerry Williams tog farväl av artistlivet för några år sedan med en tvåårsturné. Snart nog klev han in igen, showen "Man måste få lira" hade premiär hösten 2015 och turnerar nu landet runt på tredje året.
Jerry startar med rockens rötter – och det visar sig vara många. Först ut är rockabillylåten ”Mellow Saxophone” där Jerry generöst delar utrymme med Wojtek Gorals altsax.
Det har gått lång tid sedan proffsdebuten 1961, då Chuck Berrys låtar fyllde halva låtlistan. Söndagens konsertkväll visar på ett artisteri som överlevt genom att bredda repertoaren. Jag menar, luftlätta ”Angelina” eller tryckaren ”Buona sera” (fast redan italienske stjärnan Louis Prima höjde tempot)? Fast det låter som tyngre rock.
Det gör hela konserten, allt Jerry Williams rör vid förvandlas till sjungande, gungande rock’n’roll. Om det är de djupa stämbanden som kontrar mot körtjejernas röster eller åtta-mannabandets sättning med ledande keyboard, skickligt blås och uppfinningsrika gitarrer och stadig bas. Eller så är det trummisen Nicci Notini Wallin som gärna kliver ur det stadiga fyrtaktskompet och briljerar så jag undrar om han ska hålla hela konserten (det gör han).
Jerry Williams lirar med bandet. Mellansnacket är inte så långt att det stör, det viktiga kommer fram. Om Rock-Ragge, Sveriges förste rockkung (konserten visar vem som innehar besittningsrätt till tronen), men också om låtskrivarna, utan vilkas texter och melodier stjärnor skulle blekna.
En hel avdelning i andra akten ägnas Leiber & Stoller. Inte bara Jerry sjunger, här öppnas scenen för körtjejerna. Rockiga ”Hound dog” med Paris Renita Gilberg,”I Who have Nothing” med strålande Dinah Yonas och humorfacket ”Saved” med Maria Ben Hajji på konsertens mest sylvassa klackar. Gitarristen och sångaren Matte Lagerwall (The Boppers) slår till med ”Poised Ivy”.
75 år är ingen ålder för en vältränad Jerry Williams som har rösten och rytmen i behåll och fortfarande kan hoppa fram över scenen med stela ben (måste ses!) som blev hans svar på Chuck Berrys duck walk.
Publiken klappar, njuter och de modigaste (kvinnor förstås) sittdansar. Jag räknar till minst fyra stående ovationer, som tack för resan tillbaka till ungdomsåren.