Obekväm, kliande läsning

I vetskapen att detta är en nyckelroman gränsande till självbiografi stiger obehaget successivt under berättelsens gång. Genom de stegrade känslorna fram mot en oundviklig konfrontation men främst på grund av en tilltagande upplevelse av tjuvkikande, en obekväm kliande läsning, är intrycket av att delta i ett för privat drama dominerande.
Att det är en viktig text förstår man snart. För författaren. Men inte nödvändigtvis för läsaren. Textens kvaliteter sjunker undan för ansatsen - medlet reduceras till ett enda blint ändamål: försoning.
Den namnlöse berättaren - låt oss kalla honom antingen Sigge (för så heter han) eller Lill-Klas (för sådan är han i jämförelse med sin far, den kände ekonomen) - återupptäcker en kartong bandinspelningar. Där är han själv, brodern (Fredrik, som för övrigt romandebuterar i vår med någon sorts bögbekännelse), mamma Mona, morföräldrarna och så Mats - fadern, den ouppnåelige narcissisten kring vilket allt, eller åtminstone Sigges liv, kretsar. Barndomen revisited, allt faller ut i episoder; inte särskilt intressant återgivna, fram mot ett eget liv.

Ett tretton år långt trauma utlöses i föräldrarnas skilsmässa och löses in i den här boken. Kan man anta. Här finns en nyckelsekvens. Lill-Klas ser på Dramaten en Norén-pjäs om en skådespelarfamiljs uppgörelse. Varje ord, varje gest går rakt in i den sensible ynglingen. Det är en upplevelse. En personlig, inte privat. Han ser sin familj, luktar den, känner den. Farfaderns (i bokens avgörande Martin, i verkligheten Bengt, känd som Tjorvens pappa; just det hans bittraste erfarenhet) alkoholism, farmoderns kedjerökande& Ur denna föreställning, ur denna eklundska eklut går han ut som Sigge.
Det är 1988 och har precis börjat snöa är en nyckelroman också i Sigge Eklunds författarskap. Framtida forskning - säg om trettio år - kommer att tillmäta den en särskild betydelse, kommer att fokusera på den som ett avgörande språng mot kommande gärningar genom modet att ta en paus i den egentliga begåvningen och styrkan. Eller så utnämner de honom till narcissist&
Om jag överdriver? Måhända, men att döma av de två tidigare romanerna är Eklund en särartad talang, enkannerligen i språkbehandlingen; han har en särskild förmåga att i få enkla ord fånga komplicerade tillstånd - en kritikers approach.

Den nu aktuella boken bryter allt som oftast såväl i innehåll som i stil mot de tidigare. Förmodligen är den nödvändig för att gå vidare; låt oss hoppas det. Läser i en intervju inför utgivningen: "Men vad ska jag skriva nästa gång? Jag kommer aldrig att kunna hitta på något lika starkt som sanningen".
Åjo, Sigge, det finns många sanningar. Och än fler historier att berätta. Överraska oss, vetja!