Fint möte i banalt småprat och ängslig dödsångest.

Åldrandet är en märklig företeelse. I den alltmer skröpliga kroppen samsas livets alla jag, summerade i en allsköns blandning redo att plockas fram i minnen och reflektioner.

Musikern Martin (Erik Wallsten) och den en gång högt aktade skådespelaren tillika kvinnokarlen Karl-Erik (Johan Millving) möts för ett sista samtal i "Män rör sig på isigt plåttak" i Röda Stan i Norrköping.

Musikern Martin (Erik Wallsten) och den en gång högt aktade skådespelaren tillika kvinnokarlen Karl-Erik (Johan Millving) möts för ett sista samtal i "Män rör sig på isigt plåttak" i Röda Stan i Norrköping.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Teater2023-08-28 11:30

Teater

Män rör sig på isigt plåttak
av Magnus "Mankan" Nilsson
Med Erik Wallsten, Ingrid Loeld Rasch och Johan Millving
Regi och bearbetning: Olov Rasch
Skånegatan 15, Norrköpings Teaterkompani 27/8
Spelas t o m 10/9
 

Vad minns vi av våra liv och hur uttrycker vi oss när retrospektiven blir alltfler ju närmare döden vi rör oss? Plötsligt spelar det förflutna huvudrollen på bekostnad av nuet. Det är djupt mänskligt att vilja skriva ut det där kvittot som blir vår sluträkning. Dramatikern Magnus Mankan Nilsson sätter ofta fingret på funderingar av sådana slag, alltid lika empatiska och med en humoristisk knorr över våra tillkortakommanden. 

I den här pjäsen möts den forne dirigenten Martin (Erik Wallsten) och den en gång högt aktade skådespelaren tillika kvinnokarlen Karl-Erik (Johan Millving). Karl-Erik är sjuk och till sin hjälp har han hemtjänstbiträdet Beatrice (Ingrid Loeld Rasch). 

Det finns något ouppklarat mellan männen. Man anar ett kärlekssvek varför Beatrice också kan vara en reinkarnation av Martins döda fru Bernice. Eller en hjälpande ängel som ger männen möjlighet att spela ut sina sista pjäser i livets schack. 

Wallsten och Millving mejslar fint ut sina roller, låter dem pendla mellan banalt småprat och ängslig dödsångest. För publiken är det som att lägga örat intill en vägg och tjuvlyssna på något mycket privat. Ja, det är ofta så i Mankan Nilssons dialoger som i förstone ter sig banala men bär på mer: 

”Varför spelade inte Gunnar Nordahl i VM -58? Han var för överviktig.” 

Fraserna famnar ett helt liv.

De två männen. Den ene på en besöksstol. Den andre i en sjukbädd. Tillsammans genomför de sitt slutspel. Utgången är ganska given. De har få pjäser kvar på brädet. Wallsten gör sin Martin mjuk med ett sting av harm. Kanske kan han inte låta bli att passa på. Bland Millvings kvinnor fanns Martins fru? Han trycker till lite, men ett nöjt stråk förbyts snabbt i empati. Det spelar ingen roll nu. Den forne Don Juan ligger slagen till marken.

Texten vrider sig och kränger i sin enkelhet. 

Scenrummet anger gränserna. Här på Skånegatan utspelas pjäsen i en vacker villaträdgård, men Millving och Wallsten förmår likväl gestalta det slutna sjukrummets predestinerade natur. Likt Becketts figurer sitter de båda fast i varsin tunna och blickar ut mot världen.

"Snart är jag jordgubbe. Vill du ha en Päronsplitt?”

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!