Natt rider med sin lille son Dag genom skymningen och den vuxne Dag rider själv över himlavalvet. Målningar av Peter Nicolai Arbo från 1887 och 1874.
"Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."
Så skaldar Johan Erik Stagnelius i dikten “Vän, i förödelsens stund” (1818). Ensam och sjuk lämnade han världen 1823 endast 29 år gammal, för två sekler sedan i april. Den svenska romantikens dystra geni vände sig i poesi, dramatik och filosofiska traktat till diverse gamla mytologier och folksagor för att förmedla sin högst personliga, tragiska och grymma vision av livet och världen.
I fornnordisk religion var gudinnan Natt dotter till jätten Nörve (“Skymning”) och fick tillsammans med sin make dvärgen Delling (“Morgonrodnaden”) den gudomlige sonen Dag. Hon och hennes pojke jagas av två jättelika ulvar över himlen och ner i underjorden i en konstant rörelse, dygnets pågående skiftningar. Det fortgår till världsbranden Ragnarök, “Gudarnas skymning” vid tidens ände, då de slutligen slukas av de väldig bestarnas käftar.
Asagudarna stormar fram över himlen. Målning av Nicolai Arbo 1872.
I den grekiska mytologin är Natts namn Nyx, hon är dotter till Kaos, det oformliga urtillstånd ur vilket allting uppstått. Den nordiska motsvarigheten är Ginnungagap (“Den magiska avgrunden”) och även i Bibelns skapelseberättelse känner vi igen hur Gud formar världen ur tomheten och mörkret.
De äldsta grekiska filosoferna tänkte sig på samma sätt att det fanns ett urämne ur vilket allt uppstått, en liknande, men mer vetenskaplig uppfattning, hyser våra astronomer och fysiker i dag. Allting har på något vis uppkommit ur intet, en punkt som var så liten att den inte fanns, men ändå rymde tiden, rummet, hela universum.
Fem bilder av Kaos, tillvarons urtillstånd. 1. "Chaos" av den böhmiske gravören Wenceslaus Hollar från 1600-talet 2. "Chaos", träsnitt av Giovan Francesco Capoferri från 1524. 3. Den danske målaren Nicolai Abildgaards gestaltning av Ginnungagap "Den magiska avgrunden" från 1777. 4. Den franske romantikern Gustave Dorés illustration av Kaos från 1866 till John Miltons klassiker "Det förlorade paradiset" (1667). 5. "Chaos" av den brittiske symbolisten George Frederic Watts från 1875.
För biskopssonen Stagnelius är hans strof en kristen bild som han klär i skiftande mytiska skepnader. Det handlar både om livets förtvivlan och skapandets befrielse.
Gud är något radikalt skilt från Kaos som är Hans antites “Intet”, det som egentligen inte “är” och som saknar den sanna existens som Herren äger. Människan har sitt ursprung hos Gud, men genom syndafallet har vi sjunkit ner i den ofullständiga naturen som skadats när de första människorna Eva och Adam, lockade av ormen (djävulen), i trots mot Herren åt av frukten från Kunskapens träd i paradiset. Det var genom denna hybris människan fick kännedom om vad som skiljer det onda från det goda, trots att vi alltjämt saknar förmågan att leva därefter.
Gud väcker den första människan Adam till liv. Målning av Michelangelo från 1511.
Den moraliska medvetenheten gjorde att människan förlorade sin oskuld och ständigt längtar vi tillbaka till oskyldiga tillståndet hos Gud, precis som vi kan sakna barndomens föreställda idyll. För ölänningen Stagnelius blev det just den pastorala hemön som blev bilden för ett sådant paradistillstånd, inte för att det i realiteten var så utan för att naturen kan påminna oss om dess Skapare.
"Stagnelius och Näcken", Ivan Hovlunds vägmålning finns att se i aulan i Slottsskolan i Borgholm. Erik Johan Stagnelius använde sig bland annat av väsen från folktron som bilder i sin poesin.
Denna åminnelse av ett urtillstånd vi saknar kommer sig av att vi genomströmmas av kärleken, den kraft som har sin början i Gud och vill tillbaka till Honom. Stagnelius nämner det som en “mystär suck”, en mystisk klagan, som det inte bara är människan utan även djuren och växterna bildligt ljuder i sin längtan tillbaka till Skaparen, en liknande bild finner vi hos tidens store psalmdiktare Johan Olof Wallin. Vårt dilemma, som Herrens fallna avbilder, är förstås att vi i högre grad förstår att vi inte är där vi hör hemma. Precis som kyrkofadern Augustinus lär tänker sig Stagnelius att kärleken har dubbla sidor, vi kan antingen älska Gud eller världen. Det förra kärleksobjektet befriar oss i anden, det senare gör att “materiens bojor” hårdnar om oss. Kärleken för samman och sliter isär, kärleken och lidandet hör samman, precis som i passionshistorien, Jesu död på korset.
Det är i år 200 år sedan Erik Johan Stagnelius dog, kompositören Rebecka O'Nils har nu tonsatt flera av hans dikter och spelat in en ny skiva tillsammans med henne trio ro.t, här hör vi "I blomman, i solen, Amanda jag ser".
Längtan till Gud får därför en sinnlig, närmast erotisk prägel, och Stagnelius ser vägen till ljuset genom den sköna Amanda, hans motsvarighet till Dante Alighieris Beatrice eller Francesco Petrarcas Laura.
Han lånar en mytisk figur från den atenske filosofen Platon, världsfursten Demiurgen, den lägre gudom som håller människan fången i världen och skuggtillvaron. För Stagnelius är det ett ont väsen som låter oss leva i en illusion, vi är ständigt förledda, allting vi tror är gott och för evigt förändras i sista stund till en besvikelse och visar sig vara sönderfallande chimärer som allt annat. Till och med det vida himlavalvet med dess sol, måne, stjärnor och planeter är ingen ändlös evighet utan ett ogenomträngligt tomt bländverk som håller oss skilda från vår verkliga hemvist hos Gud.
Romantikerna Per Daniel Amadeus Atterbom och Carl Jonas Love Almqvist. Målningar av Johan Gustaf Sandberg från 1831 och Carl Peter Mazer 1835.
Enligt lutheranen Stagnelius är människan och världen så skadade av synden att vi inte längre kan hjälpa oss själva, frälsningen är av Guds nåd allena. Hans mörka sinnesstämning hade många bottnar. Stagnelius världsuppfattning var inte alls lika ljus som andra svenska romantikers. Till skillnad från Boxholmaren Per Daniel Amadeus Atterbom såg han inte den besjälade naturen som Guds egentliga närvaro i Skapelsen och han är inte alls lika radikal och demokratiskt sinnad som stockholmaren Carl Jonas Love Almqvist. Stagnelius, som kom från ett prästhem i Kalmar län, den då mest konservativa och kungatrogna regionen i Sverige, betraktade Napoleon Bonapartes fälttåg som en språngmarsch mot avkristning av Europa och fortsatt andligt förfall.
Men det finns samtidigt ett starkt orfiskt drag i hans verk, vi kan i vår tragedi åtminstone vårda den gudomliga gnistan inom oss.
Orficismen var en mysteriereligion som spreds i antikens Grekland mellan 600- och 300-talet före Kristus, men sedan även som utdöd utövade stort inflytande över kommande andliga rörelser, inte minst finner vi spår av den i kristendomen och konkurrerande läror vi samma tid, som gnosticismen. Den skilde sig från andra grekiska kulter och religionshistorikerna tror att det beror på att den tog starkare intryck av österländska traditioner, som den persiska zoroastrismen med dess etiska betoning av kampen mellan ljus mot mörker, godhet mot ondska.
1. Titanerna kastas ner från himlen av Zeus, målning av Cornelis van Haarlem från 1590. 2. Titanen Kronos (Tiden) slukar sin son målning av Peter Paul Rubens från 1538-
I orficismens syndafallsmyt gör gudarnas konung Zeus sin lille nyfödde son Dionysos till härskare över världen, men ett äldre gudasläkte kallade titaner (som störtats ner från himlen till underjorden av Zeus) gör uppror och sliter pojken i bitar och äter upp honom. Som straff kastade Zeus blixtar på titanerna och ur deras aska uppstår människan, som därmed är av dubbelt ursprung. Vi har Dionysos gudomlighet inom oss, men våra kroppar består av resterna från titanernas upproriska natur. Vi kan på så vis både vara fromma och syndiga, inte sällan på samma gång. Orfikernas strävan var därför att genom ett etiskt gott liv återförenas med allfadern Zeus, till vi lyckats med det befinner sig våra själar i världen, titanernas brutala fängelse.
1. Den lille Dionysos, målning av Giovanni Bellini från 1510. 2. Dionysos, Zeus älskade son, ensam i mörkret. Målning av Paulus Bor från 1635.
Precis som i Bibeln finns det här en spricka mellan Gud och människa. Orfeus själv var sannolikt ingen historisk gestalt, men det finns gott om myter om skalden som sjöng så skönt att han till och med kunde trollbinda gudarna. Den mest kända är hur Orfeus far dödsguden Hades rike. Han beger sig dit och sjunger så vackert för Hades att guden låter hans älskade Eurydike följa med honom tillbaka till livet. Så blir det inte, Hades villkor för att han ska få ta med sin sköna fästmö upp till jorden igen är att Orfeus under färden inte blickar tillbaka på henne. Orfeus kan inte låta bli att se på sin älskade och precis när de närmast sig ljuset igen vänder han sig om och Eurydike sjunker ner i mörkret för alltid.
Arvid Fougstedts "Stagnelius" och L G Malmbergs teckning från 1820 av en ung man som förmodats vara Erik Johan Stagnelius.
Här finns den där djupa grekiska tragedin och det mörka sinnelaget vi känner igen hos Stagnelius. Likt de andra romantikerna hävdade han att förnuft och vetenskap var otillräckligt för att beskriva tillvaron, det är endast tron, poesin och myten som fullt ut kan ge uttryck åt den upplevelse vi inte i sig kan fånga i begrepp och formler. Likt Orfeus kan alltså skalden på så vis föra oss närmare vårt ursprung i Gud, men inte helt befria oss, vi är alltid vilse i den fallna verklighetens skuggrike.
Människan kan genom sitt skapande vårda sin inre eld, en oerhört romantisk bild som har sitt ursprung i den tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kants tanke om den mänskliga inbillningskraften, vår förmåga att skapa sådant som inte bara avbildar det existerande utan något helt ur vår fantasi, en kapacitet att skåda och överskrida det befintliga. Det var en stilbildande idé för hela romantiken med dess genidyrkan och omhuldande av konsten för dess egen skull, men förstås också fäblessen för utopin, revolten och den radikala individualismen.
Två karlar med smak för tobak. Psykoanalytikerna Carl Gustav Jung och Sigmund Freud.
Romantiker som Stagnelius utforskade genom myter och konstföreställningen om människans inre och dunkla drifter, något som följt med sedan åtminstone kristendomen i uppfattningen om vår syndiga natur. Kring förra sekelskiftet gav sig psykoanalytiker som österrikaren Sigmund Freud och schweizaren Carl Gustav Jung “vetenskapligt” sig hän att studera människans undermedvetna genom just romantikernas favoritområden myterna och drömmarna.
Den samtida litteratur- och konstinriktningen surrealismen tog intryck av psykoanalytikerna "själsarkeologi" och franska författare som Henri Michaux och Raymond Roussel blev viktiga influenser.
I Michauxs groteska berättelser möter vi "litteraturens minst företagsamma hjälte", hans alter ego Herr Plume, som planlöst reser runt i världen och bara låter det absurda livet hända honom.
Roussel är mest känd för sin roman "Locus Solus" (1914) där den aktade vetenskapsmannen Martial Canterel bjuder in ett antal kollegor till sitt egendomliga hem fyllt av skräckinjagande skapelser. De får se mosaiker av mänskliga tänder, en dansande flicka i en diamantformad vattentank, en rakad katt, den schavotterade franske revolutionären Georges Dantons konserverade huvud och en jättelik glasbur med levande döda, återuppståndna människor.
Roussel skrev enligt en särskild formel av synonymer och motsatser som gav hans prosa en gåtfull karaktär. I den låg en kritik mot och ett underminerande av en vetenskaplig och förnuftig världsbild. Det inspirerade senare postmoderna tänkare som Gilles Deleuze och Michel Foucault.
Influerad av Roussel uppfattade Deleuze att vår tillvaro grunden är motsägelsefull och i ständig rörelse och söndring (jämför Stagnelius), det är människan som genom sin kreativitet ideligen hittar nya sätt i olika religiösa, filosofiska, religiösa och kulturella system att ge den struktur, men varje sådant försök kommer rymma inre motsägelser och bli föremål för kritik och omprövning.
I Roussel såg Foucault exemplet på författarens roll, en ideologisk figur som begränsar, exkluderar och väljer för att ge världen mening.
Vår tids store svenske dramatiker Lars Norén influerades Micheaux, Roussel och postmodernism och uppfattade oss som produkter av omständigheter, omgivande influenser och samhällets konstruktioner. Det är vårt eget skapande som ger mening i all existentiell hopplöshet.
Österrikaren Ludwig Wittgensteins konstaterade att världen i sig endast är en samling fakta, dess mening kommer utifrån via tron och konsten, hur vi väljer att tolka och se den. Noréns förmåga att omvandla livets lidande till en högre och innerligare betraktelse gör existensens lättare, för oss närmare något gott och fullständigt som vi bara vagt erinrar.
Den unge poeten Lars Norén 1969. Den vuxne dramatikern Lars Norén 1990.
Pjäserna “Natten är dagens mor” (1982) och “Kaos är granne med Gud” (1983) blev den då uppmärksammade poeten och författarens genombrott som dramatiker. Att han döpte dem efter strofen i Stagnelius dikt var förstås ingen slump, för även om de två dramerna är personliga och realistiska i sin form bär de stråk av mörk romantik och starkt orfiska drag. Norén vände sig till den klassiska grekiska tragedin som på samma vis skildrar människans längtan efter befrielse och lika förtvivlade situation i ödets fångenskap. Han närmar sig det som grekerna kallade “katabasis”, att likt Orfeus i jakt på den absoluta kärleken färdas ner genom det förbjudna dödsrikets mörker och på så vis vinna djupare insikter om tillvarons mysterium och sedan stiga upp, “anabasis”, mot ljuset och livet igen.
Hela "Norénfamiljen" samlad i Björn Melanders tv-version från 1984 av Lars Noréns pjäs "Natten är dagens mor" (1982). I rollerna ser vi Percy Brandt (Ernst), Lars Erik Berenett (Frank), Lena Brogren (Helena), och Reine Brynolfsson (Ricky/Noréns själv).
I pjäserna blickar Norén tillbaka på sina egna ungdomsår i det sena 1950- och tidiga 60-talets skånska landsbygd. Den alkoholiserade hovmästaren Ernst har lämnat Stockholm för att förverkliga drömmen att få driva ett eget hotell och har köpt det förfallna Aurora i lilla Genarp. Han lever tillsammans med sin cancersjuka hustru Helen och deras två söner, den saxofonspelande och småbrottslige lycksökaren Frank och hans känslige och psykiskt instabile lillebror Ricky (Norén själv) som är uppe och läser om nätterna och sover bort dagarna i drömmar om att bli författare.
Ernst (Percy Brandt) och sonen Frank (Lars Erik Berenett) i Björn Melanders tv-version från 1984 av Lars Noréns pjäs "Natten är dagens mor" (1982).
Förutsättningarna är inte de bästa, en dålig ekonomi varvas med vistelser på mentalsjukhus för både Ernst och Ricky. I detta kaos befinner sig också den lömske Rex. Efter att ha levt många år i Amerika har han blivit en parasiterande långliggare på hotellet. Med nära på sataniska egenskaper förleder han Ernst in i supande och kortspel och är förförisk mot såväl Helena som Ricky. Ja, han är rent av dramats orm, dess demiurg.
Det svenska relationsdramats tre mästare. Ingmar Bergman, Lars Norén och August Strindberg.
Vi har här att göra med det som ha kallats en “Norénfamilj”, en djupt dysfunktionell gemenskap. Norén sällar sig till en tradition av manliga uttolkare av mänskliga relationer, från August Strindberg till Ingmar Bergman. Men inte minst har vi det stagneliska, karaktärerna i Noréns pjäser vandrar genom dödens natt, ledda av sina begär och drömmar, korsar och krossar de varandra i oförmågan att handla gott och rätt. Försöken att närma sig varandra leder ständigt till besvikelser och en oförmåga att ge och ta emot kärlek.
Den cancersjuka Helena (Lena Brogren) och hennes alkoholiserade man Ernst (Percy Brandt) i Björn Melanders tv-version från 1984 av Lars Noréns pjäs "Natten är dagens mor" (1982).
Ricky anar att konsten, jazzen och böckerna som han älskar, kan föra honom ur mörkret mot ljuset, bort från pappa Ernst fångenskap under spriten, penningen och sina förljugna världsliga drömmar om ett småborgerligt liv under inflytande från sådana som Rex kvävande småskurenhet.
En natt i kaos. Scener ur Björn Melanders tv-version från 1984 av Lars Noréns pjäs "Kaos är granne med Gud" (1983). Vi ser Percy Brandt (Ernst), Lars Erik Berenett (Frank), Lena Brogren (Helena), och Reine Brynolfsson (Ricky/Noréns själv) i rollerna.
Det skymmer, under en kväll och en natt i hotellvestibulen utspelas våldsamma uppgörelser med både hårda ord och slag, nostalgiska minnen efter det goda som någon gång varit till tonerna av amerikanska jazzskivor och allsång vid pianot.
"Skymningen", "Natten" och "Morgonrodnaden". Målningar av William-Adolphe Bouguereau från 1882, 1883 och 1881.
Det ljusnar, Aurora är morgonrodnadens gudinna, hon som aviserar dagens ankomst. Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.