Allt börjar med ett varningsbrev. Ett hot om stämning från Dole Food Company ifall Fredrik Gertten och bolaget WG Film väljer att låta dokumentärfilmen Bananas tävla vid filmfestivalen
i Los Angeles.

I Bananas från 2009 följde Gertten rättegången mellan tolv bananarbetare
i Nicaragua och Dole. Bananbolagsjätten anklagades för att medvetet ha använt farliga bekämpningsmedel som orsakat sterilitet och hälsoproblem hos arbetarna.

Brevet blir upptakten till en långdragen händelsekarusell där skrämseltaktik, fula pr-tricks och mediekontroll blir en del av smutskastningskampanjen mot filmen. Dole, ett multinationellt företag med 75 000 anställda, stämmer det lilla filmbolaget där fyra personer arbetar.


Big boys gone bananas är en mycket viktig film i flera avseenden. Den handlar om vår tids växande pr-apparat och om storföretagens inflytande över medier. Den handlar om makt och maktmissbruk, om yttrandefrihet och demokrati.

Filmen ger en skrämmande inblick i hur långt ett multinationellt storföretag är beredd att gå för att skydda sitt varumärke. Och det är lika kusligt att se hur pass väl de till att börja med lyckades.

Bananas togs bort ur tävlingskategorin vid Los Angeles filmfestival och för att överhuvudtaget få visas krävdes en uppläst friskrivningsklausul där festivalledningen tog avstånd från filmen och meddelade att den inte var trovärdig. Amerikanska journalister skrev vinklade artiklar utan att ha sett Bananas och svenska journalister som rapporterat om filmen blev genast kontaktade av representanter från bolaget som ville "korrigera" bilden.


Jag sitter och blir mörkrädd i biosalongen. Därför är det extra skönt när vändpunkten kommer. Efter att svenska livsmedelsföretag hotat med bojkott och riksdagen öppet visat sitt stöd för filmen drar Dole tillbaka sin stämning. När Gertten medan eftertexterna rullar ringer upp mannen bakom de största pr-attackerna och bjuder in honom till den amerikanska premiärvisningen är segern total.

Filmen lär aldrig vinna pris för bästa foto. Ofta är bilderna rent av tråkiga. Innehållet är dock så pass starkt att fotot blir sekundärt och jag köper med lätthet alla dessa in- och utzoomningar och filmade videosamtal på datorskärmar.

Något jag däremot saknar är intervjuer med någon eller några av de amerikanska journalister som helt gick på Doles linje utan att ifrågasätta påståendena.

Big boys gone bananas är en viktig påminnelse om att yttrandefrihet - även
i demokratiska samhällen - aldrig är något som kan tas för givet.