- Var finns det hål i hjärtat där ljus kan komma in?

Det ryms poetiska ögonblick i Vinterkappor och nattviol av Stine Hee som sätts upp av Norrköpings teaterkompani på Himmelstalunds brunnssalong denna sommar. Det ryms musikaliska ögonblick, och överraskande raff-raff med fjäderboor.

Mest utrymme får berättelsen om de fyra väninnorna under en tjejhelg
i en liten stuga vid havet tidigt om våren. Eller väninnor, Mia är vän med alla, men för Maggan och Nadja är Sissel en ny bekantskap. Det tar längre tid än att få upp värmen i stugan så att vinterkapporna kommer av innan de känner sig bekväma med varandra. Det är lätt att känna igen situationen, en ensam ny som ska in i något gammalt och självklart.

Artikelbild

Vita sommargardiner markerar skillnaden mellan inne och ute. Ute står två lätta plaststolar och inne finns bänken som blir köksbord. I fonden lyser havet och Brunnssalongens "kinesiska" väggmålningar närapå övergår i kamouflagenätets lövverk.

Det skaver mellan beskäftiga hemmafrun Maggan, känsliga Sissel, och frälsande ekofeministen Nadja. Mia får mildra och medla. Äntligen infinner sig tjejmyset vid kaminen och Sissel berättar sagan om Riddar Blåskägg. Telefonen ringer och pjäsen tar en helt ny vändning, in på bara huden.

Stine Hee har skrivit en trovärdig berättelse. Regissören Olov Rasch förvaltar den väl, tillsammans med skådespelarna och Kerstin Grentzelius, som på cellon ackompanjerar och kommenterar det som händer. Möjligen att tempot inledningsvis är överdrivet långsamt.

Sylvie Lindblad gestaltar perfekta Maggan med den mörka hemligheten, glider nästan omärkligt från beskäftighet till försvarsläge. Hon lyckas därmed förmedla, om inte förståelse för hur utsatta kvinnor tänker och agerar gentemot de män som kontrollerar dem, så åtminstone en insikt för att inget är så självklart som Ann-Sofie Engströms besserwisser Nadja tror.

Artikelbild

De andra kvinnornas personligheter/problematik blir mer av snabbskisser. Ingrid Loeld Rasch gör ett fint porträtt av Sissel som lärt sig att fatta beslut för sin egen del. Malin Berglunds Mia, hon som vill men inte vågar, ger ett undanglidande intryck.

Föreställningen är långt ifrån en pamflett i debatten om misshandlade kvinnor, mer vill den visa hur svårt det är att verkligen se, känna och förstå någon annan. Först när man sänker sina egna försvar är gemenskap möjlig.

Teateraftonen inramas av en förstaakt i cafédelen timmen före skådespelet. Tonarvet, Norrköpingsband på uppåtgående, spelar. Efter en första spelvecka i juni återkommer föreställningen senarei augusti och i september.