Det ryker och fräser om Louis-Ferdinand Célines ord. Han spottar dem ur sig och de landar på pappret tillsammans med ett överflöd av utropstecken och punkter. Han är
full av förakt och mycket arg.

Från slott till slott, som gavs ut på franska 1957, har slående likheter med dagens storsäljargenre autofiktionen - det vill säga romaner där författaren friskt blandar verklighet och fiktion och gärna placerar sig själv i berättelsen. Man vet inte vad man ska tro på av det Céline häver ur sig, men det han berättar kommer i form av minnen, framfrästa förbannelser och bittra loskor mot allt och alla. Det hindrar emellertid inte humorn från att lätta upp stämningen
i små glimtar, både i form av dråpliga anekdoter
och språkliga knorrar.

Författaren tillika fattigläkaren ser tillbaka på är sin flykt tillsammans med hustrun Lili och katten Bébert under andra världskrigets slut. På grund av sina rasistiska pamfletter är han varken uppskattad eller välkommen någonstans, och han sitter även fängslad en tid i Danmark.

Artikelbild

Magnus Munkesjö regisserar Shakespeares Stormen.

Det är sällan man möter en så rakt igenom energisk text som den
i Från slott till slott. Det är lätt att stressa upp sig under läsningen och därmed förlora en del på vägen. Faktum är att det krävs ett annorlunda sätt att ta sig an texten än normalt. Céline var en nydanare inom litteraturen på sin tid, och än idag skiljer sig hans verk från mängden. Mest känd är han för sin debut Resa till nattens ände, där han redan 1932 hade ett eget språkbruk med förvrängda ord och en tillsynes slarvig stavning. Han ignorerade medvetet skrivreglerna och utnyttjade sin konstnärliga frihet. Den nonchalanta ortografin i Från slott till slott förstärker Célines förakt inför personer och företeelser. Översättaren Hans Johansson har tolkat detta briljant.

Att verken speglar författarens antisemitism är antagligen anledningen till varför det är så få av dem som har översatts till svenska. Det går inte att vara likgiltig inför Célines litteratur. Men trots hans antipati saknar jag den sura gubbens gnällande nu när boken är utläst.