Kristofer Folkhammar debuterade häromåret med romanen Isak & Billy som behandlade en relation mellan två män utan förblommerade illusioner. På ett naket och ärligt sätt visade på den destruktiva relationen mellan dem och hur de var i behov av varandra för att leva men samtidigt drog ner varandra i en allt för djup svacka av känslomässig instabilitet.

I hans nya diktsamling återkommer temat med beroende och sympatier, men inte i lika hög grad utan i stället som något fragmentariskt. Det centrala är i stället begäret efter en annan man.

Angelägenheten och det direkta tilltalet i poesin blir som tydligast i de korta stroferna där diktjaget är ensamt och utanför, något som inte är särskiljande för den relation som Kristofer Folkhammar tar upp. Han lyckas framställa förhållandet mellan två män som vilken relation som helst utan att det blir allt för banalt.

Det poetiska språket är direkt och väjer inte för kättjans opoetiska natur. Överlag vågar Folkhammar beröra det "fula" och "opassande" på ett väldigt poetisk sätt utan att det för den delen blir konstlat, tillgjort eller schablonmässigt. Mest imponerad blir jag över att han kan hantera ordet "stjärt" utan att det blir infantilt, den språkliga behandlingen är överväldigande snyggt genomförd och läsupplevelsen är snabb, men gripande och lämnar spår efter sig i läsarens medvetna.