Senaste skivan med Ulf Lundell, Rent förbannat, är en bitvis arg uppgörelse med det som han uppfattar som samhällets sammanbrott. Girigheten har tagit över. Det är en långt mer politisk Lundell än vad jag har hört och sett på länge. Om jag nu ens har gjort det. Det här präglade lördagens konsert. Framför allt i musiken. Men också i att han faktiskt kommunicerade muntligt med publiken mycket mer än jag någonsin varit med om.

Behövs nytändning

På många sätt passar det här Ulf Lundell bra. Det behövs en nytändning där annat än naturromantiken får plats. Den kan han. Men ibland blir den bara så oerhört förväntad. Så nya skivan och konserterna kring den blir något nytt. Det är plötsligt en artist som talar ur skägget. Uppfriskande. Nästan lika uppfriskande som när han spelade i Norrköping i samband med skivan Slugger som släpptes 1998. Då var det dånet som gav en frisk ny luft.

Artikelbild

Jag måste erkänna att jag inte riktigt kan alla låtar från nya skivan. Men några av dem funkar helt fulländat live. Nattvakten stjäl, Eld i berget och Arbete och bostad tränger alla in i skallen och ligger kvar där länge efteråt. Och alla är på sitt sätt berättelser att ta till sig. Om samhället, om svaghet, om värme i en trappuppgång. Noveller om livet. Och allt berättat så oerhört snyggt, med ett fantastiskt band. Främst manifesterat av en grym trummis i Andreas Dahlbäck. Leende driver han föreställningen framåt. Starkt.

Aningen nyanslöst

Svagheten är att konserten ibland har en tendens att bli lite nyanslös. Missförstå mig inte. Jag gillar när det låter högt och mycket. Men jag hade i varje fall önskat att någon av detta hade skalats bort till förmån för lite mer reflektion. Fast samtidigt är ilska och rock ett naturligt par.

Sen kunde jag ha varit utan det tio minuter långa snacket om en recensent här i Norrköping som hade påpekat att Ulf Lundell hade chinos på sig sist han spelade här.

– Det hade minsann pansargeneralen Patton och James Dean också, tyckte Lundell.

Men vem bryr sig? Hur långsint är han egentligen? Lägg ner!

Men bortser man från det så måste jag tillstå att han ger valuta för pengarna. Och framför allt att han ser på sin samtid med friska ögon. Ordet ”trött” fanns inte i hans mentala verktygslåda den här kvällen.