Några omkullvälta fåtöljer röjer möjligen att någon nyligen hastigt lämnat platsen. En kvarlämnad benprotes på en veranda och ett grått skjul i en gles björkskog.

Fotografen Tim Schmidt har varit på jakt efter öde platser i Östergötland. Hans utställning Övergivna miljöer i Studion på Konstforum berättar om ödehus, övergivna bilvrak och förfallna bostäder, som lämnats vind för våg. Men de befinner sig också i ett slags nedbrytningsprocess som ännu inte utplånat alla spår av de liv som en gång utspelats där.

Det finns något dystopiskt över det hela, som får mig att tänka på Cormac McCarthys Vägen eller Michael Strunges Framtidsminnen.

Artikelbild

| Tim Schmidt har ett öga för den estetiska sidan i förfallet.

I en tid när varningsropen ljuder allt högre och hoten avtecknar sig med allt större tydlighet känns det nämligen inte helt självklart att utställningen kretsar krig ett förflutet.

Men det kan vara något att återkomma till längre fram. Tim Schmidt tycks i alla fall se bakåt och hans utställning kretsar snarare kring frågan hur länge det dröjer innan spåren utplånats.

När man ser de rostiga bilarna kan man kanske tala om nedskräpning, men nedbrytningen har också en estetisk sida som han är känslig för. Det finns nämligen något vackert också i förfallet. En av bilderna föreställer ett hus där taket fallit in och intill byggnaden står en buss, som är på väg att täckas av mossa.

Det är knappast något som kommer att bli kulturminnesmärkt och värt att skydda åt eftervärlden. Kanske är det också bäst att bara låta dessa miljöer förbli övergivna så länge de orkar stå emot. Att allt inte behöver bevaras, men att de kan få försvinna på ett sätt som inte föreskrivs i olika förordningar. Om inte annat, så för att påminna oss om en möjlig framtid.