Peter Aronsson packar. Skrivbordet i tjänsterummet på Tema Q, där han är professor är hyfsat rent. Han gör sin sista arbetsdag här efter tolv år på Linköpings universitet men kan inte låta bli att belamra skrivbordet ännu en gång med ett antal färska forskningsrapporter. De härrör från det nyss avslutade programmet EuNaMus (European National Museums: Identity Politics, the Uses of the Past and the European Citizen) som han har lett. Det handlar om hur nationalmuseer
i 37 europeiska länder förvaltar och förvandlar sina berättelser om den egna nationens ursprung och historia.

- Det har visat sig att dessa berättelser är viktigare än vad man tror och vad jag trodde när projektet startade. De är sega och är vad jag kallar en kulturell konstitution vid sidan om den som politiken skapar. Ta bara Tyskland där finns ett museum som skapades 1863 och som har överlevt nationsbildande, Weimarrepubliken, nazismen, delningen och återföreningen, säger han med det engagemang som präglar samtalen med honom.

Men om Tyskland visar en fungerande, självreformerande kulturell konstitution är det inte fallet i alla länder.

- Norra och östra Europa har förvaltat det här ganska bra medan museerna i södra Europa har problem. I Grekland berättar museerna ingenting om inbördeskriget eller när juntan styrde landet,
i Italien och Portugal är det svårt att via museerna få reda på något om fascismen eller Salazars diktatur.

Att han pekar ut bristerna i länder som tillhör de hårdast drabbade av den ekonomiska krisen tror han inte är en slump.

- Nej, det finns nog ett samband även om det naturligtvis är flera saker som spelar in. Och det är viktigt att berätta för politikerna att de i museerna har en resurs att använda.

Men historiebruket får inte gå för långt och reduceras till propaganda. Peter Aronsson menar att det var vad som hände
i Sovjet och det forna östblocket. Historien som den berättades där var inte trovärdig, människor tog den inte på allvar. Men var hamnar Sverige i allt det här.

- Det är lätt att utmåla Sverige som mellanmjölkens land. Men egentligen är det tvärtom. I vissa avseenden är svenskarna mest extremistiska i världen när det gäller tilltron till individen samtidigt som man vill känna tillit till samhället, säger han och hänvisar till Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa?

Internationellt väcker Historiska Museets berättelse uppmärksamhet med sin betoning av att Sverige inte fanns och därmed inga svenskar heller när berättelsen börjar.

- Vi har anammat det synsättet att vi inte vet så mycket om vår historia men att museerna kan berätta om ett land som inte var vårt och de människor som bodde där men son inte är släkt med oss för det vet vi inte. Annars står sig vår nationella berättelse från 1800-talets slut ganska bra. Men omförhandling pågår om hur man tala om det mångkulturella Sverige, säger Peter Aronsson.

Men det finns museer
i Sverige som kan bli bättre på att aktualisera berättelsen i vår samtid. Vissa museer famlar lika mycket efter att förvalta sin berättelse som dagens tidningar, eller så kallade mediehus, har att förvalta och förnya sitt berättande.

- Ja, både tidningar och nationalmuseer växer fram under 1800-talet när det moderna samhället ska formeras och är nu krisdrabbade. Det är bara universiteten kvar, och krisen kanske kommer till dem också, säger han och ler.

Peter Aronsson lämnar inte Campus Norrköping på grund av kris och kommande ofärd. Han styr kosan hemåt till Småland och Linnéuniversitet för att bli dekan och vicerektor vid institutionen för konst och humaniora. Universitet har nyligen välsignats med pengar från två generationer Kamprad som sammantaget ska satsa fyra miljarder kronor på universitetet.

- Från att ha varit ett universitet som kämpar blir det något annat nu, säger han glad över att slippa pendla till Norrköping från Gemla utanför Växjö där han har sina rötter. Han medger att känslan för hembygden är stark. Snart är den sista arbetsdagen i Norrköping slut, och snart han kan återvända dit.