Vem bestämmer över dina barn? Det är en fråga som inte är fullt så provokativ som den kan synas, för den döljer en verklig konflikt. Utgångspunkten är att barn i många situationer - från små frågor som läggdags till stora frågor som skolgång - inte är förmögen att bestämma över sig själv. Alltså måste någon annan göra det. Men vem?


Det naturliga svaret
är föräldrarna. Det stämmer också delvis. Föräldrar är vårdnadshavare för sina barn, men samtidigt har staten ett ansvar. Staten kan till exempel tvångsomhänderta barn och det finns en lagstadgad skolplikt. De flesta skulle hålla med om att detta är rimliga regler. Men det finns också intressen i den andra vågskålen. Där ligger till exempel föräldrarnas rätt att själva uppfostra sina barn. Att göra avvägningen mellan dessa intressen är en delikat balansgång.

Den 1 augusti förra året trädde en ny skollag i kraft. Den ska börja tillämpas på utbildningar från och med den 1 juli i år. I den nya skollagen avskaffas i praktiken den tidigare möjligheten att undervisa barn i hemmet. De praktiska konsekvenserna är inte allt för stora: 100-200 familjer i Sverige undervisar idag sina barn i hemmet. Likväl blir konsekvenserna allvarliga för vissa. SVT Rapport berättade för ett par veckor sedan om familjen Lantz som har bestämt sig för att flytta till Åland för att få fortsätta hemundervisa sina barn (i Finland talar man om läroplikt, inte skolplikt).

I en internationell jämförelse är inte hemundervisning något konstigt. Att "homeschooling" är vanligt i USA - ungefär 1,5 miljoner amerikanska barn undervisas i hemmet - känner de flesta till, men även i Finland, Norge och Danmark är hemundervisning långt vanligare än i Sverige. Tillsyn utövas där av kommunen. Och det fungerar bra. Undersökningar visar på likvärdig social utveckling och kunskapsmässiga resultat

Från utbildningsdepartementets håll hänvisar man till Barnkonventionen och barns rätt gå i skolan, en rätt som tillkommer barnen och inte föräldrarna. Begripliga argument, men det finns även juridiska argument för att tillåta hemundervisning.

Europakonventionen ger föräldrar rätt att uppfostra barn i enlighet med sin filosofiska och religiösa övertygelse. Barn har rätt till utbildning, men har de verkligen "rätt" att gå i statligt anvisas skola, på bekostnad av föräldrarnas rätt att välja pedagogik? Är inte det att låta fel vågskål väga tyngst?


Emellanåt höjs röster
för att sänka skolåldern, och göra förskolan obligatorisk. Senast är det Gabriel Wikström, ordförandekandidat i SSU, som på SvD Brännpunkt (9/6) vill införa skolplikt från tre års ålder. Här skönjer vi exakt samma motsättning.

Historiskt har familjens viktigaste uppgift varit att uppfostra barn. Kan det vara så att det svenska motståndet mot hemundervisning (eller - för den delen - att ha barn hemma istället för på dagis) egentligen bottnar i viljan att stöpa alla i samma form? Eller, ännu värre, i en oförståelse för familjens viktiga roll i samhället?