På DN Debatt torsdag tar riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) från Östergötland upp en potentiellt känslig asylfråga, vilken dock pockar på viss uppmärksamhet av flera skäl. Danielsson vill införa ålderstester av ensamkommande så kallade flyktingbarn.

Anledningen är att många pojkar/män (för det handlar sällan om flickor/kvinnor) sannolikt är äldre än de 17 år (eller yngre) som de uppger när de ansöker om asyl - i vissa fall betydligt äldre.

Man kan tycka att själva begreppet flyktingbarn i sig är diskutabelt eftersom de flesta (verkliga eller fejkade) fall handlar om personer över 15 år, det vill säga människor vi i andra sammanhang åtminstone inte självklart skulle kalla barn. Om två 17-åringar har samlag säger vi ju inte att två barn har sex med varandra.

Terminologin har viss betydelse för de emotioner frågan väcker, liksom Danielssons hänvisningar till de ekonomiska faktorerna kan väcka reversibla känslor.

Samtidigt duger det inte att bortse ifrån att kostnaden för ensamkommande flyktingbarn för närvarande uppgår till cirka 1 500 miljoner kronor, eller 40 procent av de totala asylkostnaderna.

I såväl absoluta som relativa tal tar Sverige emot fler ensamkommande flyktingbarn än något annat europeiskt land (25 procent inom EU). Medan prognoserna enligt Danielsson talar för en ytterligare ökning, har tendensen i de andra nordiska länderna varit den motsatta - efter införandet av ålderstester. Allra tydligast är detta i Danmark, där exempelvis hela 73 procent av undersökta år 2009 bedömdes vara över 18 år.

Det finns en uppenbar fara i att införa ålderstester, vilket Danielsson kanske inte tar på tillräckligt allvar, nämligen att för sin ålder mogna personer bedöms äldre än vad de är. Grundprincipen bör vara att hellre fria än fälla - samtidigt som vi rimligtvis då talar om personer i åldersspannet runt 18 år, inte personer äldre än så.

Det finns goda skäl att tillämpa en generös flyktingpolitik gentemot i Sverige omyndiga personer, samtidigt som vi inte får vara så naiva att vi inte inser att denna politik kan missbrukas. Det finns förstås incitament för personer över 18 år att uppge lägre ålder om detta ökar möjligheterna till asyl. I en situation där många andra länder i denna fråga stramar upp möjligheterna att söka asyl är risken stor för att trycket mot Sverige ökar ytterligare - samtidigt som det finns en uppenbar fara att människor utnyttjas av flyktingsmugglare.

Danielssons förslag är förstås känsligt eftersom det riskerar att användas som slagträ av främlingsfientliga krafter i den invandringspolitiska debatten. Att av den anledningen avstå från själva debatten - eller utan vidare argumentation avfärda Danielsson - riskerar dock att ge just de krafter många fruktar ytterligare ammunition. Förslaget om ålderstester är inte oproblematiskt, men förtjänar seriösa överväganden. I sammanhanget får vi inte glömma att det viktigaste är en relevant allokering av tillgängliga resurser gentemot de ensamkommande flyktingbarn som verkligen är barn, eller åtminstone under 18 år.