Vad är det som gör att vi har så svårt att diskutera feminism? Nu i veckan berättade bloggaren och författaren Pär Ström, som gjort sig känd genom att under flera år kritisera feminismen, att han ger upp.

En våg av hat har sköljt över honom och han säger sig inte orka mer.

Bakom kampanjen mot honom finns radikala feminister där en av de ledande är författaren Maria Sveland. Märkligt nog kan dock Sveland i sin tur också berätta om en våg av hat mot henne, och menar att detta hat härstammar just från Pär Ström, eller personer som följer hans blogg.

Hur kan det ha blivit så? Jag tror att den enkla förklaringen är att radikala ideologier alltid leder fel. Radikalfeminismen är precis som alla andra radikala ideologier som kommunism, nazism eller islamism, ointresserad av dialog. Man ska hålla med till hundra procent eller hålla käft. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att feministiska debattörer ofta utsätts för hat. Maria Svelands berättelser om hatbrev som hon får ta emot är sanna.

Ändå undrar man vad det är som motiverar henne att till att ge igen med samma mynt mot någon som hon anser vara hatets ursprung. Sveland har gått så långt att hon har kallat Pär Ström för "extremist".

Så hur extrem är han? Vilket är hans brott? En snabb titt på hans blogg Genusnytt visar att han har ifrågasatt värdet av ämnet feministisk arkitektur på arkitektskolan i Stockholm, att EU har ett särskilt organ som ska hjälpa kvinnor att göra karriär inom tekniska yrken, att kvinnor får lägre straff än män för motsvarande brott, det vill säga att kvinnor får "straffrabatt", att landstingspengar har gått till att betala för manliga strippor i samband med en konferens eller att Uppsala universitet avsatt pengar för att skapa nätverk för kvinnliga doktorander men inte för manliga.

Är detta extremism? Möjligen kan Ström anklagas för att vara fixerad, kanske något ensidig, oförmögen att se det positiva i olika försök att lyfta en tidigare diskriminerad grupp så att den kan erhålla samma rättigheter och möjligheter som den grupp han själv är en del av. Men att klaga på att EU bränner skattepengar på saker man inte har att göra med är nog en åsikt som delas av många.

Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.

Men radikalfeminismen är som sagt inte intresserad av dialog.

Politiska rörelser som endast drivs av en vilja att få alla att tycka likadant, vars dröm är att alla i samhället har en och samma åsikt, går till sist under. Radikalfeministerna firar att de äntligen fått tyst på sin främste kritiker, men gräver därmed sin egen grav.