Slutsatsen är att tolkarna riskerat sina liv tillsammans med svensk militär och riskerar framför allt dessutom att mördas av talibanerna den dag de svenska styrkorna lämnar landet, vilket är planerat att ske 2014.

Således borde Sverige skyndsamt upprätta någon form av plan för hur vi ska kunna hjälpa och ta ansvar för de tolkar som gjort den svenska insatsen i Afghanistan möjlig. Att lämna dem kvar till en sannolikt säker död är oacceptabelt. Två tolkar har dessutom redan dödats när de tjänstgjort med svensk trupp. Det anständiga vore att erbjuda tolkarna asyl i Sverige alternativt en anständig ersättning. Nya Zeeland erbjöd till exempel tolkar som arbetat med deras styrkor asyl eller tre årslöner. Detaljerna är i sig inte avgörande, det viktiga är något görs innan dagen då den svenska flaggan halas för sista gången i Afghanistan.

Att ge asyl till tolkarna är ingen stor sak när man ser till den svenska asylpolitiken i stort. De svenska myndigheterna beviljade förra året uppehållstillstånd för över 100 000 personer. Tolkarna i Afghanistan rör sig om en i sammanhanget synnerligen begränsad grupp människor som vi utan problem skulle kunna ta hit. Förra året försökte 24 tolkar som jobbat åt den svenska styrkan ansöka om asyl i Kabul, men möttes av beskedet att man bara kan söka asyl på plats i Sverige.

Artikelbild

| Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX

Alternativet är således att ta sig hit smuggelvägen i någon container och sen söka asyl.

Någon särbehandling skulle de dock inte få. Migrationsminister Tobias Billström (M) uttalade sig vid tillfället ovanligt fyrkantigt. "Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det". Jag har förvisso inget problem att förstå hur Billström tänker. Ger Sverige tolkar företräde i asylprocessen, måste vi ge det till andra lokalanställda och kanske personer vi handlat eller samarbetat med. Fast den argumentationen håller inte. Givetvis är det fullt möjligt att göra undantag eller stifta lagar som underlättar för dem som arbetat väldigt nära med våra soldater utomlands. Andra länder klarar det utan problem, så varför inte Sverige?

I grunden är det en anständighetsfråga, dels för de enskilda tolkar som arbetat för Sverige och riskerat sina liv under den svenska insatsen och dels för Sveriges trovärdighet som internationell aktör.

Vad blir eftermälet i Afghanistan gällande Sverige om vi lämnar dem i sticket? Tar vi inte hand om dem som på detta sätt hjälper svenska soldater (och därmed de beslutsfattare som skickat ut soldaterna) är det ett moraliskt nederlag.