Ibland gör sig den så kallade verkligheten påmind och då kvittar det om det finns något egentligt partipolitiskt intresse för att debattera olika sakfrågor. Det blir en diskussion i alla fall.

Försvarsfrågan är ett utmärkt exempel. Frågan är besvärlig att hantera, för såväl regeringen som oppositionen. Alliansen har varit splittrad till huruvida Försvarsmakten behöver mer pengar eller inte.

Sprickorna inom regeringen är visserligen ingenting jämfört med motsvarande splittring inom den rödgröna oppositionen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill fortsätta rusta ned, medan Socialdemokraterna åtminstone ytligt sett svängt i frågan. Fast partiledaren Stefan Löfven tycker förmodligen att frågan mest är besvärlig.

Men så var det detta med verkligheten. Långsiktigt räcker inte dagens tilldelning för att omsätta det nya yrkesinriktade försvaret. Överbefälhavaren Sverker Göranson har förklarat att hela försvarsgrenar ligger i farozonen. Sverige kan i dag mobilisera en begränsad försvarskapacitet under högst en vecka och som lök på laxen påvisades den låga beredskapen i påskas. Ryskt stridsflyg övade ett simulerat anfall på Sverige, men den svenska incidentberedskapen låg och sov. Nato skickade däremot upp sitt flyg som en markering mot den ryska aggressionen.

Allt är inte dåligt, men mycket ligger i spillror. Detta oroar många svenskar och de säkerhetspolitiska effekterna blir påtagliga – oavsett om detta är en partipolitiskt passande fråga eller inte.

Därför dök också försvarsfrågan upp under söndagens partiledardebatt i Agenda och därför lovade Fredrik Reinfeldt överraskande nog också mer pengar. Hur mycket är visserligen oklart, men jämfört med hur statsministern tidigare faktiskt uttryckt sig nedsättande om Försvarsmakten och bland annat kallat densamma för ett särintresse, kan man tolka hans löfte som en välkommen tillnyktring.

Förvisso har han också rätt i att det inte lär bli bättre vid eventuellt rödgrönt styre. Det glöms ofta bort i debatten, men är viktigt att påpeka. Med mindre än en kraftigt försämrad hotbild i närtid talar det mesta för fortsatt nedrustning om nästa statsminister heter Löfven.

Eller något sådant. Ingen vet och det är ett sätt att sammanfatta hela partiledardebatten. I var och varannan fråga kan Löfven (i bästa fall) bara tala för sitt eget parti, men det rödgröna samarbetet stretar. Miljöpartiet vill inte som Socialdemokraterna åter höja arbetsgivaravgifterna för de som anställer ungdomar (det ska De gröna förvisso ha beröm för). Vänsterpartiet vill däremot höja skatterna för de flesta och dessutom införa vinstförbud inom vård, skola, omsorg. I praktiken innebär det bland annat en nedläggning av de flesta friskolor.

Hur Löfven ska lösa dylika konflikter får vi inget svar på. Fast kanske gör han det enkelt för sig. Och låtsas som om den partipolitiska verkligheten inte existerar.