Arbetslösheten är en hett debatterad fråga, det märktes inte minst under den nyss avslutade Almedalsveckan. Var och varannan partiledare tog upp frågan i sina tal. Samtidigt råder en viss osäkerhet på hur verkligheten på arbetsmarknaden faktiskt ser ut, kanske främst när det handlar om den så kallade ungdomsarbetslösheten. Ibland påstås den vara över 20 procent och ibland betydligt lägre, beroende på vilka grupper som räknas in och vilket budskap avsändaren vill föra fram.

Oavsett de statistiska och politiska nålsticken verkar alla vara överens om att allt för många unga står utanför arbetsmarknaden.

I helgen försökte två nationalekonomer, Magnus Henrekson och Tino Sanandaji, lägga ytterligare en pusselbit i förklaringspusslet bakom ungdomsarbetslösheten.

På debattsidan i Dagens Nyheter i lördags skriver de två forskarna att en förklaring till att så många unga inte får jobb är bristande kompetens. Dock inte den kognitiva kompetensen utan snarare vanligt hyfs.

Allt för många av dagens unga saknar tillräcklig ”självdisciplin, social kompetens, motivation, arbetsmoral, uthållighet, pålitlighet, punktlighet och emotionell stabilitet.” Färdigheter och egenskaper som är avgörande i yrkeslivet och speciellt viktiga på en ung människas första jobb när erfarenhet och teoretisk kunskap är mindre viktigt.

Man skulle kunna tro att debattörerna menar att dagens unga är lata, curlade och utan ambitioner som tycks tro att allt är förhandlingsbart, att alla ursäkter accepteras och att jobbet alltid ska vara kul.

Riktigt så långt går de dock inte. Ansvaret läggs på vuxenvärlden som inte förbereder dem för verkligheten på arbetsmarknaden och där finns en viss poäng.

Henrekson och Sanandaji når slutsatsen att utvecklingen kan vändas genom tidigare insatser i förskola och skola samt via fler sommarjobb. Dock nämns föräldraansvaret tyvärr bara i förbigående. I nationalekonomernas värld är det tydligen samhället som har huvudansvaret för uppfostringen av barnen.

Även om insatser i skola och via offentligt finansierade sommarjobb säkert kan göra god nytta för en ung människa på väg mot vuxenlivet är det i hemmet som de icke-kognitiva färdigheterna grundas.

Barn som får lära sig att hjälpa till hemma, ta ansvar, hålla tider, pengars värde och allt annat som borde vara självklara dygder har givetvis en fördel vidare i livet.

Debattörernas ansats och problembeskrivning är intressant, men slutsatserna och förslagen andas en övertro på det offentligas förmåga att leverera lösningar. Insatser i skolans olika delar och tydligare krav på prestationer på högskolan är rätt, men den avgörande insatsen görs hemma.