Ännu ett år har gått och många blickar tillbaka för att försöka summera vad som hänt under året.

För den svenska polisen torde de allt mer frekventa skottlossningarna i Sveriges storstäder – inte minst Stockholm, Göteborg och Malmö – vara episoder som kommer att finnas kvar i minnet. Gärningsmännen och offren sträcker sig allt längre ner i åldrarna och utvecklingen skrämmer många, inte minst de som bor i de särskilt utsatta områdena. Sven Alhbin från Göteborgspolisen säger i en intervju med Dagens Nyheter (1/1) att han inte tror att skottlossningarna kommer att minska i antal under det kommande året. Ett aningen deprimerande svar, men det är dessvärre inget att förvånas över.

Det finns en rad anledningar till att polisen inte lyckas med att stävja det allt farligare våldet i de svenska storstäderna. Det beror dels på den alltför tandlösa gränsbevakningen, där tulltjänstemännen som ska stoppa misstänkta fordon till exempel inte har några tjänstevapen, vilket följaktligen leder till att vapen och droger enkelt slinker över gräsen och genererar stora pengar på den svenska marknaden, dels beror det på rättsväsendets i sammanhanget alltför svaga metoder, vilket leder till att buset ofta kommer undan och inser att det är högre chans att vinna än att förlora.

Många hoppades på att Alliansens satsning på att ha 20 000 poliser i Sverige 2010 skulle leda till att det blev lugnare på gatorna, vilket tyvärr inte blev fallet. Polisförbundet har naturligtvis varit positiva till det ökade antalet poliser, men självt varit kritiskt och tydligt med att det allena inte är nog för att lösa de stora problem som de står inför. Det är värt att fråga sig om det verkligen är antal poliser som spelar roll, inte minst om man betraktar den mängd olika uppgifter de tvingas att göra.

Den tidigare polismannen Göran Kellner skriver på SVT Debatt (1/1) om den rent ut sagt galna arbetsbördan som tynger dagens svenska poliskår.

Den som drömmer om att bli polis hoppas förmodligen på att kunna göra en insats för att skapa ett tryggare samhälle och hjälpa sina medmänniskor, vilket torde vara polisens uppgift. I dag har poliskåren som bekant en rad andra uppgifter, vilka förmodligen skulle kunna utföras lika väl av civilanställd personal. Uppgifter som att utfärda tillstånd för dans eller konserter och utfärda pass bör inte göras av utbildade poliser, särskilt inte när den situationen i Sverige ser ut som den gör. Det är uppgifter som sedan länge borde ligga på andra myndigheter än poliskåren, som Kellner med rätta kallar för det svenska samhällets slasktratt.

Att det finns kritiska röster inom poliskåren till att rationalisera arbetet och delegera uppgifter till andra myndigheter eller civilanställd personal är välkänt, vilket dock gissningsvis beror på att man vill skydda sitt jobb snarare än att det skulle vara mer effektivt. Om polisen ska kunna få någon ordning på skottlossningarna är det en bra början om varje polis kan ägna sin arbetsdag åt brottsbekämpning.