I ett fint, pastellfärgat luftslott någonstans ovanför våra huvuden sitter statsminister Löfven och planerar framtiden. Där uppe bland molnen behöver ingen hänsyn tas till verkligheten – allt är möjligt. Man kan till och med utse själva essensen av Socialdemokraternas vänsterfalang till arbetsmarknadsminister, beväpna henne med en skriande jobbfientlig politik och ändå ha EU:s lägsta arbetslöshet om fem år.
En bit nedanför, med fötterna på jorden, står den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet och försöker förmå regeringen Löfven att återvända till verkligheten. I sin nya rapport analyserar institutet ett antal förslag i vårbudgeten: höjda sociala avgifter för unga, höjd a-kassa, avtrappat jobbskatteavdrag vid inkomster över 50 000 kronor per månad och den utlovade borttagna tidsgränsen för sjukförsäkringen.
”Konjunkturinstitutets bedömning är att åtgärderna minskar arbetskraftsdeltagandet på längre sikt.” Svart på vitt konstaterar statens egen myndighet att det inte kommer att fungera. Kan det bli tydligare än så?
Störst effekt kommer förändringarna i sjukförsäkringen att få. Regeringens plan är att sjukförsäkringen med början nästa år ska bli tidsgränslös, och redan i vårbudgeten ökar kostnaden för sjukpenningen med 2,5 miljarder. Det trots att många sjukskrivna egentligen kan arbeta och i somliga fall, som lättare depression, kan må bättre av det än att stanna hemma.
Dessa 2,5 miljarder kronor måste någon betala. Den tyngsta bördan placerar regeringen på de unga, genom att fördubbla den sociala avgift som arbetsgivarna måste betala för anställda under 26 år. Kostnaden kommer inte bara att tvinga många att avskeda unga anställda, utan även att försämra arbetslösa ungdomars chanser att få jobb.
Den kraftigt höjda a-kassan minskar å sin sida incitamenten för människor att söka jobb, eftersom det nu finns mer att tjäna på att stanna hemma.
Regeringen verkar inte begripa att politiken den driver faktiskt påverkar människor. Konjunkturinstitutet beräknar att upp till 20 000 personer kommer att förlora jobbet. Det är tjugo tusen personer som måste genomlida Arbetsförmedlingens halvhjärtade försök att förmedla jobb, placeras i åtgärdsprogram, ägna dagar åt att skriva personliga brev åt arbetsgivares papperskorgar. Det är också familjer som får mindre att leva på och unga som måste flytta hem till föräldrarna och börja om på ruta ett.
Verkliga människor förlorar verkliga jobb, men regeringen verkar inte kunna se dem från sitt luftslott. De är bara en siffra i statistiken, ett sätt att få in pengar till reformer man vill genomföra. Reformer som inte ens med den livligaste fantasi kan ge oss EU:s lägsta arbetslöshet.
Regeringen tycker att några miljarder saknas på ett ställe. ”Tyvärr, de pengar som finansierar ditt jobb behöver vi någon annanstans”. Men vilken rätt ger det dem att förstöra 20 000 jobb?