Det politiska spelet är hatat och älskat på samma gång. Från alla politiska läger hörs krav på mer innehåll och mindre taktiserande. Ändå har statsminister Stefan Löfven (S) fått många applåder för hur han spelade sina kort mot Alliansen under regeringsombildningen förra veckan.
Och visserligen agerade Löfven skickligt. Statsministerns regering dallrade som en gelépudding efter Transportstyrelsens databashaveri, det talades om extra val. Men efter några ministerbyten och meddelandet att försvarsminister Peter Hultqvist (S) blir kvar i regeringen – trots att en majoritet av riksdagen går vidare med misstroendeförklaringen mot Hultqvist – kom Löfven att framstå som en betongsosse i stormen att luta sig emot.
Hur gick det till? Hur blev statsråd som inte talar med varandra om en viktig fråga för rikets säkerhet en garant för samma rikes säkerhet? Och varför får i stället oppositionen som har väckt misstroende mot en försumlig försvarsminister kritiska blickar för sitt agerande?
Att statsminister Stefan Löfven står förvånansvärt stark efter skandalen och inför misstroendeomröstningen mot Hultqvist lär delvis bero på något Alliansen började fila på tidigare i år. Det handlar om beslutet att använda misstroendeförklaringar mot statsråd som ett vapen i processen kring budgeten.
Då Alliansen inte kunde enas om att lägga fram en gemensam budget i riksdagen behövde de hitta ett annat sätt att visa sig handlingskraftiga mot regeringens skadliga budget. Valet föll på misstroendeförklaringar. Om den rödgröna regeringen lägger fram en budget med de skattehöjningar som Alliansen motsätter sig är hotet att Alliansen med stöd av Sverigedemokraterna kan fälla enskilda ministrar.
Det enda problemet med lösningen är att det är ett helt felaktigt sätt att använda misstroendeförklaringar, som enligt grundlagens förarbeten ska användas som ett instrument mot försumliga statsråd. Att rikta misstroende mot de ministrar som genom sin försumlighet lär ha bidragit till skandalen på Transportstyrelsen är däremot ett skolboksexempel på ett av få tillfällen då det är befogat att använda instrumentet.
Det sägs att ”den som gräver en grop åt andra faller själv däri”. Precis det har nu hänt Alliansen. Strategin att väcka misstroende mot enskilda ministrar för regeringens kollektiva budget gör att Löfven kan förkasta alla misstroendeförklaringar som politiskt spel – även de väl underbyggda.
Och så länge misstroendeförklaringar är ett hot kopplat till vilken politik som syns i budgeten försvagas riksdagens möjlighet att trovärdigt rikta misstroende mot statsråd för skandalen på Transportstyrelsen. Tack vare det står regeringen Löfven starkare i dag.