Den tidigare arbetsmarknadsministern och partisekreteraren för Moderaterna, Sven-Otto Littorin, har släppt en bok om sitt politiska liv. Boken har titeln ”Möten” och lämpar sig väl som semesterläsning i hängmattan. Littorin inleder med att han absolut inte avser att skriva någon torr biografi och det lyckas han tämligen väl med. I stället handlar boken om just möten med olika människor som betytt mycket för honom i olika skeenden av det politiska livet.
Det är inga B-kändisar som Littorin radar upp. Bill Gates, Otto von Habsburg, Tseten Dolma (den mest kände tibetanen efter Dalai Lama, och definitivt en A-kändis i Kina) för att nämna några. Men även personer som för de flesta läsare är helt okända, som den gamle advokaten och moderaten Frank Schau, porträtteras på ett sätt som gör att man förstår betydelsen av doldisar i en högt uppsatt politikers liv.
Hur man beskriver möten med andra säger också en hel del om en själv. Littorin förefaller visserligen imponerad av de människor han möter men blir inte insmickrande eller för närgången utan håller läsaren på ett ödmjukt avstånd. Att väva ihop anekdoter med mer ingående historiebeskrivningar fungerar överlag bra, även om vissa stycken kanske inte tillför så mycket nytt. Klart intressantast är de delar där han själv spelar en aktiv roll i historieskrivningen, inte minst arbetet inför Alliansens valseger 2006.
Littorin talar sig framför allt varm om Maud Olofsson, som spred glädje och energi och tog initiativ till det berömda Högforsmötet 2004, där Alliansens partiledare höll sitt första officiella möte och bildade arbetsgrupper. Händelsen beskrivs ingående och man får verkligen känslan av ett samspelt, målmedvetet gäng som var ut i fingerspetsarna förberedda på ett maktskifte. Kontrasten är – tyvärr – påtaglig jämfört med de signaler som skickas ut från dagens Allianssamarbete.
Då fanns en tydlig reformagenda med arbetsgrupper som hade fokuserat på de områden där man var överens, skola, jobb och ekonomi. En tydlig medial strategi och partisekreterare som reste land och rike runt för att lösa upp eventuella lokala konflikter så att Alliansen skulle stå enade i hela landet, så långt det var möjligt. Framför allt ger boken ett starkt intryck av en ”nu eller aldrig”-mentalitet som fick alla fyra partier att göra sitt yttersta för att komma överens och att skapa god stämning. Det råder ingen tvekan om att dagens partiledare i Alliansen behöver hitta tillbaka till det spåret. Alliansen har visat sig dugliga att regera – nu handlar det om att visa viljan.
Intressant är också vilka personer Littorin inte väljer att lyfta fram i sin bok. Inte minst Fredrik Reinfeldt. Efter att ha lett Moderaterna till sitt mest framgångsrika val någonsin och varit Littorins chef både i egenskap av partiordförande och statsminister säger det ganska mycket att han inte ges något större utrymme i boken. Reinfeldt beskrivs bara i några korta passusar, och då med ord som maktstrateg och asocial. Mellan raderna blir det tydligt att Littorin känner besvikelse över hur han behandlades när han avgick efter sexköpsanklagelsen 2010, och det inte bara av Reinfeldt. Undantaget var Maud Olofsson, som hörde av sig till honom regelbundet under lång tid efteråt.
Idag må Annie Lööf ha blivit mer populär än Olofsson var och lyft Centerpartiet till högre opinionssiffror än på mycket länge. Men som energikick och sammansvetsare av Alliansen är Maud Olofsson saknad av fler än Sven-Otto Littorin.