I tisdagens partiledardebatt i TV4 och även under gårdagens partiledardebatt i riksdagen har en sak blivit tydligt: Socialdemokraterna och Magdalena Andersson har återfunnit sitt självförtroende. Och med självförtroendet har ett otrevligt, nästan mobbarliknande manér framträtt. Det är förvånande men faktiskt väldigt uppfriskande.
Något som är relativt beständigt i svensk politik är färgen grå. Politik är något som de flesta upplever otillgängligt, med långa debatter av närmast byråkratisk karaktär. Statsministern Ulf Kristerssons (M) mantra har länge varit att vara den vuxna i rummet, vilket hedrat honom i valrörelser som ofta reducerats till pajkastning. Men det riskerar också att han uppfattas som stel eller tråkig, vilket är ett genomgående tema i svensk politik med bara några få undantag. I regeringen har Ebba Busch (KD) oftast stått för stjärnglansen som kommer med en stor och färgglad personlighet.
Magdalena Andersson har den senaste tiden visat prov på att också ha utstrålning över det som förväntas av en svensk partiledare. Hon har länge haft ett rykte för att vara vresig och lätt att irritera. När nyheten för två veckor sedan släpptes att oppositionsledaren skällt ut sin meningsmotståndare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L), och enligt uppgift hotat att polisanmäla Liberalernas partisekreterare Gulan Avci är det rimligt att påstå att bilden av Andersson förstärkts.
Att Andersson besitter ett febrigt temperament blev återigen tydligt under de två partiledardebatterna. Hon skrockar åt motståndares argument och kritiserar programledare. I riksdagens kammare kallade hon under debatten Oscar Sjöstedts (SD) inlägg gällande Socialdemokraternas del i nedläggningen av kärnkraften för "dumt".
Det må låta som kritik mot Andersson, men det är överraskande trevligt att se en färggrann politiker även när färgen är illröd. Sannolikt är det också en del i förklaringen av Anderssons popularitet, eftersom känslorna uppfattas som genuina och är därmed engagerande.
Huruvida Arga Andersson är en valvinnare är däremot en annan fråga. Det finns fortfarande orosmoln för den som hoppas på maktskifte till nästa val. Socialdemokraterna är fortfarande fjättrade vid de impopulära Miljöpartiet och Centerpartiet även om de kan agera självständigt fram tills valet. Men det verkar också som att Socialdemokraterna inte utvecklat särskilt mycket ny sakpolitik, att döma av Anderssons något naiva förslag om en vapenamnesti för att bekämpa gängkriminalitet. Båda dessa problem lär försvåra arbetet även för en självsäker oppositionsledare.