Sent skall syndaren vakna. Precis som under 1930-talet har Sverige de senaste åren tvingats till en alltmer forcerad upprustningspolitik, efter många år av lättja på försvarsområdet. Fast nu ser det ändå ut som om vi äntligen så att säga håller på att komma ikapp oss själva. Det gäller såväl försvarspolitisk grundinriktning, som faktiskt upprustning och inte minst rimliga proportioner mellan mål och medel.
Den största händelsen är det, tyvärr ännu inte fullbordade, medlemskapet i Nato. Lägg därtill en ambitiös upprustningspolitik som syftar till att redan om några år nå upp till Natos rekommenderade miniminivå på försvarsutgifter av två procent av BNP.
Det har skett en tillnyktring i flera politiska läger, men lite talar för att politiken hade varit lika ambitiös under fortsatt rödgrönt styre. Tack vare samarbetet mellan de tre borgerliga partierna och Sverigedemokraterna finns däremot en verklig politisk vilja bakom upprustningen. Nu går vi från en budget på 92 miljarder kronor till 119. En faktisk och fantastisk upprustning på 27 miljarder från ett budgetår till ett annat.
När regeringen på måndagen presenterade denna satsning var allt detta visserligen redan känt. Den enda nyheten just nu är en uppjustering på 700 miljoner, vilket man kan säga täcker den (i sammanhanget nästan symboliska) medlemsavgiften i Nato.
Det finns dock mer än nog av utmaningar som väntar och ytterligare budgetförstärkningar blir därför helt nödvändiga. Sverige har skänkt stridsfordon och artilleripjäser med mera till Ukraina, vilket är utmärkt och indirekt stärker vår egen trygghet men också kräver ersättningsköp. Därtill behöver ammunitionsproduktionen byggas ut och strax väntar också allt från utökad till värnplikt till en satsning på fler yrkesofficerare och nya ytstridsfartyg.
Enligt Sveriges Radios Eko-redaktion vill regeringen dessutom utreda möjligheten att förse Ukraina med Gripen-plan. Bra, men då kan det krävas ytterligare förstärkningar på hemmaplan.
Sverige börjar äntligen få en försvarsmakt vi inte bara kan vara stolta över, utan som också erbjuder adekvat trygghet och förstärker vårt utrikespolitiska handlingsutrymme. Fast behoven återfinns tyvärr på alla nivåer. Sålunda saknas fortfarande regnställ och kängor till soldaterna. Något som hade varit närmast löjeväckande under kalla kriget, då försvarets mobförråd var proppfulla.
Naturligtvis blir det fortsatt dyrt att ersätta alla dessa brister, som kräver nyinvesteringar istället för att utnyttja de resurser som i relativ närtid skrotats. Det är priset vi får betala för den tidigare huvudlösa nedrustningspolitiken. Måtte dagens unga ta lärdom och aldrig glömma föräldragenerationens svek.