I Åby råder numera max 50 km/h på stambanebron över motorvägen i Åby. Dessutom har viktbegränsningar införts, vilket påverkar godstrafiken negativt. Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT måndag har Trafikverket upptäckt allvarliga skador, som sannolikt kommer att framtvinga en visserligen långsiktigt planerad men nu forcerad nybyggnation.
Över hela landet förfaller järnvägarna och särskilt stora problem finns med räls som spricker. Trafikverket började påpeka problemen redan på 90-talet, men varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har reagerat. Så fungerar tyvärr ofta politiken – och inte bara på riksnivå, utan också i kommunerna. Det är lätt att spara på underhåll eftersom skillnaderna i förfall knappast syns mellan ett år och nästa.
120 mil räls skulle behöva bytas ut, men i dagsläget tvingas Trafikverket prioritera de mest akuta fallen. Nödlösningar är att göra som i Åby, med sänkta hastigheter och viktbegränsningar som följd. Ett förfarande som bara borde tillämpas i nödfall, men som nu håller på att bli mer regel än undantag.
Underhållsproblemen är välkända och det är lätt att få intryck av att det saknas pengar. Det är inte riktigt sant, snarare handlar det om felprioriteringar. Om att bygga järnväg där farhågor om dålig lönsamhet funnits redan före första spadtaget – samtidigt som förfallet får fortgå på andra håll.
Sålunda har staten plöjt ner nästan 17 miljarder kronor i den så kallade Botniabanan mellan Kramfors och Umeå. Nästan dubbelt så mycket som ursprungsplanerna, men också ett projekt där många långt innan byggstart varnade för lönsamhetsproblem. Det bor helt enkelt för lite människor längs sträckan. Ej heller godstrafikens lönsamhet kunde garanteras.
Alla dessa farhågor viftades bort av ministären Persson, som fattade byggbeslut 1997. Det fanns drag av socialdemokratiskt skrytprojekt över Botniabanan: storskaligt, statligt finansierat och uttryck för ”aktiv” regionalpolitik i det röda Norrland. Lönsamhetsfrågorna ställdes på de milda förhoppningarnas konto.
Som det gått att läsa i Dagens Nyheter 3/8 har det gått precis så illa som belackarna fruktade. Det krävs minst 1,4 miljoner resenärer årligen för att nå lönsamhet, men hittills tar bara lite drygt 800 000 tåget. Tre (3) godståg per dag trafikerar i genomsnitt Botniabanan, mot prospekterade minst 18.
Ett uppenbart fiasko, fast samtidigt inte särskilt överraskande. Botniabanan går helt enkelt lika dåligt som förväntat bortom politiskt önsketänkande.
Vad värre är – det finns inga tankar på att avbryta miljardrullningen. Ytterligare utbyggnad ända till Luleå planeras, till en projekterad kostnad av 30 miljarder...