Först hände det 1917, då Socialdemokraterna bröt med sitt dåvarande ungdomsförbund – vilket startade eget under namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (sedermera kommunistiskt). 1934 var det Moderaternas tur (då under namnet Allmänna valmansförbundet). Sveriges nationella ungdomsförbund uteslöts och bildade också eget parti. Gemensamt har de båda händelserna att två utomordentligt starka och för modern svensk historia betydelsefulla personer stod för den demokratiska renhållningen: Hjalmar Branting och Arvid Lindman.
I modern tid finns det emellertid inget som kommer i närheten av hur Sverigedemokraternas partistyrelse i helgen beslutade att i praktiken utesluta hela sitt ungdomsförbund SDU. Partiet kommer också att bilda ett nytt ungdomsförbund, fast under samma namn. För närvarande finns det alltså två versioner av Sverigedemokratisk ungdom – som naturligtvis inte erkänner varandra.
Relationerna mellan å ena sidan SD:s partiledning samt å andra sidan ledande SDU-företrädare har länge varit ansträngd. Den tidigare SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand från Valdemarsvik uteslöts till och med från partiet, men ungnationalisterna behöll greppet om SDU och när Kasselstrands förtrogna Jessica Ohlsson valdes till hans efterträdare hade partiledningen uppenbarligen fått nog.
Enligt partiledningen ställer SDU inte upp på de nya grundvärderingarna ”öppen svenskhet, socialkonservatism och demokrati”. Ett annat sätt att se på saken är att kampen handlar om huruvida Sverigedomkraterna ska vara ett nationalpopulistiskt eller extremnationalistiskt parti, huruvida partiet ska fortsätta distansera från sin egen politiska historia eller inte.
Omsvängningen ska inte överskattas, men inte heller ignoreras. Hade Åkessons populism bara handlat om ett utanverk hade han knappast valt att gå i krig mot ungdomsförbundet. Samtidigt som SD noterar stora framgångar i opinionsundersökningarna (trots eller tack vare den senaste tidens flyktingmanifestationer) riskerar partiet alltså en uppslitande inre strid, vars utgång faktiskt inte är given. Inte bara yngre utan också många äldre partimedlemmar torde nämligen inte vara odelat positiva till den (högst relativa!) nationalistiska utarmning de anser Sverigedemokraterna drabbats av under Åkessons fögderi. Frågan om SDU:s framtid kan avgöras på partiets landsdagar – eller rentav i domstol. För många nya sympatisörer riskerar Sverigedemokraterna under alla omständigheter att framstå som bråkstakarnas parti.
Samtidigt försäger sig partiledningen när den bland annat förklarar sitt agerande med att Sverigedemokraterna – trots opinionsframgångarna – faktiskt backar bland de yngsta väljarna. Det är inte någon hårdför nationalism med smygfascistiska drag som håller på att göra SD till ett stort parti. Det vet Åkesson. För att långsiktigt överleva politiskt måste Åkesson nu riskera allt i en avgörande maktkamp.