I juletid kan ett Bibelord vara på sin plats. ”Var inte rädda!” Så sa ängeln till herdarna när han kom med nyheten om Jesu födelse (Lukas 2:10). Samma budskap skulle Sveriges byråkrater kunna behöva höra i ljuset av rapporten På upplyst grund – en ESO-rapport om myndigheternas remissarbete.
Rapporten bygger på en AI-analys av 20 000 remissvar som ett antal myndigheter skrivit under perioden 2011 till 2024. AI:n bedömde om ställningstagandet var tydligt, om det fanns en analys och om den analysen landade i en positiv, negativ eller neutral slutsats i sak.
Resultatet är nedslående.Bara fyra av tio remissvar innehåller både ett tydligt svar och en uppbackande analys. Detta innebär att den miljard som remissväsendet kostar varje år bara undantagsvis köper klara besked. Istället för tydliga svar hörs ett svagt mummel från läktaren eller ett dåligt övervägt utrop från klacken när regeringar efterfrågar beslutsunderlag. Detta är oroväckande.
Kanske mest intressanta är de så kallade 1-3-1-svaren, där ställningstagandet är neutralt men analysen negativ. Byråkraten konstaterar alltså att förslaget är dåligt men vågar inte säga det rätt ut. Denna mesighet präglar fyra procent av svaren. På motsatt ända av rättframhetsskalan har vi 3-3-1:an. Här avstyrker tjänstemannen det remitterade förslaget och argumenterar klart och tydligt varför. Dessa modiga nej-svar utgör också bara fyra procent av det granskade materialet, vilket är förvånande.
Mellan dessa motpoler finns en stor mängd otydlighet, svaga resonemang och motsägelsefulla byråkratiska piruetter. Rapportens lista över hymlande begrepp är lika lång som den är lustig. Allt detta gör rapporten till en ovanligt underhållande analys av svensk offentlig förvaltning.
Samtidigt är rapporten mycket viktig. Myndigheternas remissvar är en del av statens intellektuella kapital, en av dess mest värdefulla resurser. Myndigheternas ord väger tungt.
Därför ger utredningen förslag till hur tydligheten i remissvaren kan stärkas. Det sista förslaget är värt att citeras i dess helhet: Regeringsmakten skulle göra sig själv en stor tjänst om den tydligt och med viss regelbundenhet lät myndigheterna veta att de inte sårar regeringen genom att säga (sin) sanning.
Behovet av en ärlig förvaltning fanns redan på Machiavellis tid och gäller än i dag. Tjänstemannen ska vara orädd, eftersom viljan att vara makten till lags förvandlar intelligenta människor till idioter. Den viljan kommer från rädslan, men den rädslan är inte rationell. Som statligt anställd är man skyddad av såväl LAS som en pålitlig (och ofta växande) budget. I praktiken är ett jobb för staten ett jobb för livet, och en svensk statstjänsteman riskerar därför mycket lite när han talar ur skägget.
Så kära byråkrater: Ängeln hade rätt. Ni ska inte vara rädda för att tala sanning till makten.