Skjut inte på budbäraren – eller pianisten, som i gamla westernfilmer. Pianisten gör bara sitt jobb! Det är, eller borde, inte vara så annorlunda när det gäller högre tjänstemän.
Men nu är det så att regeringen inte tycker om musiken som Försäkringskassans nu sparkade generaldirektör Ann-Marie Begler spelade. Inte för att hon spelade dåligt, i själva verket tycks de flesta överens om att Begler har talang. Utan för att ministären Löfven inte tyckte om musiken som sådan. Trots att det var samma regering som beställt just de tonerna.
Begler fick i uppdrag att pressa ned sjukpenningtalet. På den punkten har hon varit nitisk och effektiv. Paradoxalt lade hon därmed (omedvetet) grunden för sitt eget avsked. Vissa har nämligen kommit i kläm mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Hårdare regler för personlig assistans har slagit hårt mot vissa brukare. Kritiken har varit kärv, i vissa fall kanske oberättigat hård, men det har i vilket fall som helst knappast varit Beglers fel att hon faktiskt gjort sitt jobb. Dessutom har hon påtalat brister i lagstiftningen – utan att socialminister (tidigare socialförsäkringsminister) Annika Strandhäll (S) reagerat.
Över huvud taget har Strandhäll gjort sig mer eller mindre oanträffbar. Undantaget i samband med konferenser och dylikt har Begler inte ens fått träffa henne sedan förra sommaren.
Och så, med två dagars varsel, fick Begler veta att hon skulle få sparken. En blixt från klar himmel. Men Begler väljer att sparka tillbaka (DN 21/5).
Enligt henne är det ju valtider! Underförstått avskedades hon alltså av partipolitiska skäl. Socialdemokraterna har mer än nog av problem och Strandhäll själv har gjort en ganska slät figur. Nu hoppades hon – rimligtvis med Stefan Löfvens goda minne – göra Begler till syndabock under någorlunda ”respektabla” former.
Själv är Strandhäll säkert också pressad. Löfven är tyst som en mus. Han vill inte smutsa ned sig. Eventuell kritik får Strandhäll hantera på egen hand så gott det går.
Den politiska logiken är lika begriplig som skadlig. Är detta priset generaldirektörer måste vara beredda att acceptera – att vid ”behov” inte bara få sparken, utan också riskera att få bära skulden för misslyckad politik?