På kort tid har två framträdande regionala livsmedelsföretag försvunnit. Britta och Lennarts nära kött med butik i Knäppingsborg i Norrköping, Norsholm och Linköping försattes på egen begäran i konkurs för cirka två veckor sedan (NT 19/1). Och den 25 januari gick mejeriproducenten Blåklint i konkurs, enligt uppgifter som företaget har presenterat på sin hemsida. Två år tidigare mötte Valdemarsviksföretaget Skönero kött ett liknande öde.
Att bolag som erbjuder närproducerad mat försvinner är tråkigt och det gör utbudet samt regionen fattigare.
Företagens öde pekar också på något oroväckande inom den svenska livsmedelssektorn – det framstår som tufft att vara en matentreprenör. Situationen är bekymmersam då det verkar vara företag som har följt den politiska berättelsen om framtiden för svensk livsmedelsproduktion som har drabbats.
De senaste åren har det visserligen varit svårt att finna en tydlig politisk linje för jordbruket. Det närmaste som det går att komma en politisk riktning har varit att bönderna bör ta betalat för de mervärden som uppstår när maten produceras i Sverige. Det betyder i klartext att fördyrande reglerna som finns gällande bland annat djurhållning betalar av sig när konsumenten öppnar plånboken. Skatter och byråkrati som drar upp kostnaderna ska kompenseras med en högre prislapp på svensk mat, det är i alla fall så det är tänkt att fungera.
Utvecklingen har betytt att jordbrukaren allt mer har fått ikläda sig rollen som livsmedelsentreprenör. Om bonden inte har kontroll över hela kedjan från jord till konsument minskar chanserna att få ut det eftertraktade mervärdet.
Den här riktningen har också påverkats av detaljhandelns starka position. När några få stora aktörer dominerar marknaden är det svårt för små aktörer att slå sig in. Därför kan företag som erbjuder närproducerad mat närmast drivas till att starta egna butiker för att nå konsumenterna, något som är resurskrävande.
Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandssons (C) vision från 2008 om ”Sverige – det nya matlandet” känns i dag ganska långt borta. Målen om att ”det ska vara enkelt, lönsamt och roligt att vara livsmedelsföretagare i Sverige” har inte uppfyllts på någon bred front.
Nu är det dock nya tag. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) skrotade snabbt arbetet med matlandet, men efter det hände inte mycket. Först i början på månaden presenterades till slut ersättningen – livsmedelsstrategin – som fortfarande lämnar ganska många frågetecken.
Det som är lämpligt att ha med i den fortsatta processen är att det är svårt att bygga en livsmedels- och jordbrukspolitik där matentreprenören har huvudrollen. Det beror inte på att det saknas utvecklingspotential utan på att det totala kostnadsläget, regelbördan och förutsättningarna på marknaden gör att mindre och medelstora matproducenter arbetar i motvind.