Som det går att läsa på nt.se misstänks tre personer i Norrköping för grovt bidragsbrott, varav två (mor och dotter) häktats. Den huvudmisstänkta är en 50-årig kvinna, som kan ha svindlat Försäkringskassan på över tretton miljoner kronor under en tioårsperiod. Det handlar alltså om över 100.000 kronor i månaden i assistansersättning, som hon misstänkts inte ha haft rätt till.
Ärendet är i sig lika intressant som upprörande (om misstankarna bekräftas). Redan tidigare har nämligen Försäkringskassan fattat misstankar och – efter omfattande polisobservationer – krävt återbetalning av stora belopp. Efter överklagande valde emellertid Förvaltningsrätten att sänka återbetalningsskyldigheten till, i sammanhanget, jämförelsevis måttliga drygt 200.000 kronor.
Därefter har dock Ekobrottsmyndigheten fått upp ögonen för ärendet och agerat. Det påvisar flera saker.
Först och främst att den faktiska brottsligheten kan vara mycket allvarligare än vad den tidigare dom som Förvaltningsrätten utfärdade ger intryck av. Man ska naturligtvis inte kvälja dom. Däremot är straffsatserna för dylika brott som bekant låga och praxis gör situationen än värre. Ekobrottsmyndigheten skulle däremot knappast lagt ner någon möda på ärendet om det inte funnits allvarliga brottsmisstankar.
Om påföljderna kan framstå som otillräckliga förtjänar åtminstone Försäkringskassan beröm. Myndighetens möjligheter att agera på egen hand är dock begränsade. Även här påpekas behovet av bättre lagstiftning, som bland annat ger myndigheter möjligheter att lättare att utbyta information med varandra.
Bidragssvindlerier i alla dess former är nämligen mycket utbrett och det handlar verkligen inte bara om enstaka fall av Vab-fusk eller dylikt. Beräkningar tyder på felaktiga utbetalningar om runt arton miljarder kronor ur välfärdssystemen årligen (sr.se), i många fall i form av organiserad kriminalitet.
Bidragsbrott handlar dels om stöld av skattebetalarnas pengar, dels faktiskt om att stjäla från de som verkligen behöver resurserna. Försäkringskassans budget är begränsad och avvägningarna om vem som bör få ersättning för vad ofta besvärliga – vilket emellanåt också uppmärksammas i medierna. När vissa personer oriktigt tillskansar sig exempelvis assistansersättning, innebär det att andra (som verkligen skulle behöva hjälpen) blir utan.
Om man så vill är det lika ruttet som att stjäla pengar från en insamlingsbössa för behövande.