Så var blockpolitiken tillbaka. Nåja, inte riktigt. För även om M, KD, L och SD enats om en gemensam grundhållning inom invandringspolitiken, innebär det förstås långt ifrån något lika tydligt alternativ som en gång Alliansen eller tidigare borgerliga regeringar.
Det är inte ens självklart vilka partier som ska delta i en regering, ledd av Ulf Kristersson. M är förstås självskrivet, liksom KD, samtidigt som det är nästan lika säkert att SD inte kommer att ingå och L:s öde främst hänger på om partiet lyckas hålla sig kvar i riksdagen.
Fast det är ju inte annorlunda på den andra sidan – där det rödgröna blocket utgör ett uppenbart regeringsalternativ, trots att det är fortsatt osäkert vilka som i så fall kommer att ingå i den eventuella regeringen efter nästa val. S, förstås, och antagligen också MP, fast sannolikt även C. Däremot förblir V:s möjliga medverkan en tvistefråga.
Det är ändå uppenbart vilka de rödgröna partierna är, likaså att desamma på olika sätt står bakom en socialdemokratiskt ledd regering (låt vara att Annie Lööf ogärna vill formalisera denna självklarhet). Namnet är vid det här laget för övrigt etablerat sedan länge, medan det fortfarande råder blandade uppfattningar om Kristersson-alternativet, vilket i varierande utsträckning omnämns med epitet som "höger" och "konservativ", trots att alla medverkande oppositionspartier verkligen inte är konservativa och knappast heller alltid typisk höger mer än i relation till den sittande löfvenska ministären.
Istället för komplicerade benämningar är ofta de enkla begreppen de bästa. Därför är det blågula blocket ett lika uppenbart som tydligt val. Där SD:s gula färg förhåller sig till den blå huvudkulören på samma sätt som MP:s (och C:s!) gröna färg förhåller sig till den röda huvudkulören.
Man kan visserligen, som ovan nämnt, fråga sig om det blågula blocket verkligen är så mycket just ett block som ett i själva verket ganska lösligt samarbete. Fast det är ju, återigen, inte så annorlunda på den rödgröna planhalvan.
Det avgörande är de två regeringsalternativ som ställs mot varandra. Där har det blågula blockets partier nu lyckats hitta varandra inom migrationspolitiken (på en liberal grund!), samtidigt som det finns stor samhörighet inom allt från skol- till rättspolitiska frågor, där man delar syn på allt från försvaret till energipolitiken. Därmed har svensk politik blivit lite tydligare igen.