Storbritannien kommer att lämna EU och för det kan vi "tacka" brittiska Labours partiledare Jeremy Corbyn. Visserligen utlovade han (kanske) en ny folkomröstning om det brittiska unionsmedlemskapet, men framför allt gick Corbyn till val på en röd 70-talsnostalgi med löften om nationaliseringar, skattehöjningar och antithatcherism.
Det gjorde valet lätt för vissa och svårt för andra. Svårt för de som ville att Storbritannien stannar kvar i EU. Ändå valde de bort Corbyn. Det säger mycket om hur impopulär Labours partiledare är bland många. Så gjorde också partiet sitt sämsta val sedan mellankrigstiden.
Fast om Labours genomklappning egentligen inte överraskar, var det desto mer anmärkningsvärt att Liberaldemokraterna misslyckades att lägga beslag på åtminstone några arbetarväljare. En svag partiledare (som till och med förlorade sin egen parlamentsplats) och en något otydlig politik bortom ett närmast övertydligt nej till brexit gjorde säkert sitt, men det är också något specifikt med brittiska Libdem, något blott lite alltför präktigt. Nästan som gamla svenska Folkpartiet. Att det var något oklart vem som skulle bli premiärminister i händelse av större liberaldemokratiska framgångar, övertygade varken väljare till höger eller vänster.
Det brittiska valsystemet gör förstås sitt. Räknat i procent ökade Libdem mer än något annat parti, till respektabla 11 procent. Men det blev inte fler parlamentsplatser för den skull. Att jämföra med det skotska nationalistpartiet SNP som fick knappt 4 procent, men ändå gjorde (nästan) rent hus i Skottland med 48 mandat.
Valets stora segrare är hur som helst Tories, som med 364 mandat lätt och ledigt säkrar parlamentsmajoriteten. Det är faktiskt imponerande och hade knappast varit möjligt med någon mindre karismatisk partiledare än den bullrige premiärministern Boris Johnson. Han har inte bara lyckats popularisera brexit bland tveksamma väljare, utan också gjort inbrytningar i traditionella Labour-fästen. Mörkröda valkretsar, där många väljare emellertid också röstade för att lämna EU i folkomröstningen.
Nu sitter Johnson säkert. Han har mandat att föra Storbritannien ur EU på sina villkor och kan till och med kosta på sig enstaka konservativa parlamentariker som av en eller annan anledning börjar krångla.
Istället väntar helt andra uppgifter. Att upprätthålla goda relationer till den europeiska union Storbritannien inte längre kommer att tillhöra, men också upprätthålla den brittiska union som trots allt kvarstår! För skottarna vill ha en ny folkomröstning om självständighet och på Nordirland mullrar det redan. Brexit har väckt frågan om irländsk återförening till liv och demografiskt håller katolikerna på att bli fler än protestanterna. Det är talande att ultraprotestantiska DUP till exempel förlorade sitt mandat för norra Belfast – till gamla IRA:s politiska gren Sinn Fein.
Blott en sak är säker. Boris Johnson kommer att gå till historien. På ett eller annat sätt.