Vill man vara elak skulle man kunna kalla det reträtt, Moderaternas försvarspolitiska omsvängning i nygammal riktning. Det har varit en på alla sätt och vis smärtsam process och hade förmodligen inte varit möjlig utan riksdagsledamoten Hans Wallmarks (M) tålmodiga slit. Nu föreslår Moderaterna 8,5 miljarder kronor i förstärkta försvarsanlag till 2020. Det är inte bara mer än tidigare, utan råkar som av en tillfällighet nästan vara exakt vad överbefälhavare Micael Bydén kräver i den så kallade hemliga bilagan. Det är vad ÖB vill ha för att försvaret ska kunna möta den säkerhetspolitiska utvecklingen med åtminstone bibehållen förmåga.
Och – och nästan som av en tillfällighet – motsvarar summan ungefär det underskott som Bydéns företrädare Sverker Göranson tidigare påpekade. Nu har alltså verkligheten kommit ifatt åratal av politiska underlåtelser.
De politiska förutsättningarna är i och för sig något bättre än för bara ett par år sedan. Moderaterna backas upp av Centern och Kristdemokraterna, samtidigt som såväl Liberalerna som Sverigedemokraterna (vilka dock inte deltog i försvarsbeslutet 2015) faktiskt kräver än mer.
Den socialdemokratiska viljan är mer tveksam, även om försvarsminister Peter Hultqvist (S) nog vill öka försvarsanslagen ganska rejält. Han lär dock motarbetas av utrikesminister Margot Wallström (S), liksom framför allt de miljöpartistiska regeringskollegorna. Stefan Löfven försöker visserligen profilera sig på frågor om lag och ordning, men när det kommer till försvaret går det trögt. Annars föreligger ju möjligheter till just de blocköverskridande överenskommelser han under andra omständigheter talar sig varm för.
Försvarsfrågorna kompliceras av olika faktorer. En är naturligtvis de stora summor som upprustningen kräver under en relativt kort tid. En annan är kostnadsfördyringar på över sex miljarder utöver ovan nämnda nio – men som ÖB tror sig kunna ”omhänderta” inom rådande ramar. Hur då?
De stora materielprojekten kräver förstås sitt och som Svenska Dagbladet påpekade 8/5 råder betydande motsättningar apropå vem och till vilken kostnad som ska bygga nya Gripen E:s motor. Risken är att tillverkningen förläggs till USA, vilket visserligen lär bli billigare – men samtidigt kan leda till kompetensförlust i Sverige. Detta i en övergripande säkerhetspolitisk situation, där det samtidigt vore önskvärt med ökat försvarsindustriellt samarbete inom EU.
Försvaret och Saab är ömsesidigt beroende av varandra, men kontroversen påvisar indirekt hur den rådande försvarspolitiken inte är helt långsiktigt genomtänkt. Ingen nyhet visserligen, men särskilt allvarligt i dagens kyligare säkerhetspolitiska klimat.