Regeringen har tillsatt en utredning med uppdrag att föreslå en ny och stärkt vårdgaranti med väsentligt kortare tidsgränser än i dag. Det är välkommet.
Enligt nuvarande vårdgaranti ska patienten få kontakt med primärvården samma dag, en medicinsk bedömning inom tre dagar, och specialistvård inom 90 dagar.
Det menar regeringen inte är tillräckligt och har därför beställt en utredning kring mycket kortare tidsramar. Hur mycket kortare dessa ska vara är upp till utredaren. Den danska modellen med en behandlingsgaranti på 30 dagar under vissa förutsättningar, lyfts fram som ett möjligt exempel.
Regeringen vill också se en lagstadgad tidsgräns på 30 dagar för första bedömning inom barn- och ungdomspsykiatrin och sedan ytterligare maximalt 30 dagar till fördjupad utredning eller behandling. Utredaren ska därtill redovisa förslag för en statlig engångsinsats för att få ner vårdköerna.
Givet hur det ser ut i vården skissar regeringen onekligen på ett tufft beting för regionerna. Samtidigt måste något göras. Eller som KD-ledaren, tillika energi- och näringsminister, Ebba Busch konstaterade på Instagram: ”Dagens vårdgaranti med 90 dagars-gränser håller inte. Den ses snarare som ett mål än ett lagstadgat krav och har inte helt uppfyllts sedan dess införande. Det är dags för en ny vårdgaranti. Den ska styras av patientens behov och ha väsentligt kortare tidsgränser.”
Bristen på efterlevnad av den nuvarande vårdgarantin undergräver inte bara förtroendet för sjukvårdssystemet. Det innebär även betydande kostnader, både i mänskligt lidande och i ekonomiska termer, såsom onödigt långa sjukskrivningar. Långa väntetider leder till fördröjd diagnos och behandling, vilket kan förvärra sjukdomstillståndet och komplicera behandlingsprocessen. För vissa innebär detta utdragen smärta, och för andra, som cancerpatienter, kan tidsutdräkten vara livshotande.
Därför är det positivt att regeringen vill se över och förkorta vårdgarantin. En strängare garanti skulle tvinga regionerna att prioritera sina resurser bättre. Det är orimligt att regionerna inte skulle kunna effektivisera sin administration. Samtidigt måste staten överväga sin roll i detta. Strängare krav kan behöva åtföljas av bättre finansiering, men inte innan regionerna har genomfört nödvändiga reformer.
Det är också rimligt att regeringen i nästa steg jämnar ut styrkeförhållandet mellan patient och region. Det ska inte vara gratis att ställa sjuka människor i kö. Regionerna bör kompensera patienterna för olaglig väntan.
Det finns redan idag möjlighet att söka vård i andra regioner, men den får i praktiken anses som högst teoretisk. Därför bör det nationella vårdvalet utökas, i synnerhet när det gäller åkommor som man kan resa med. Det hade dessutom underlättat specialisering, vilket gett bättre specialistvård. De åtgärder regeringen har aviserat är som sagt bra, men det finns mycket mer att göra innan vården fungerar som den ska.