Alla bönder vet att när skörden ska bärgas är tiden knapp. Findus ärtskörd är nog det mest kända exemplet. Endast en dag på året är ärterna som bäst. Prover tas återkommande för att bestämma när tröskorna ska skickas ut. Förspills tiden kan ett helt odlingsårs ansträngningar och investeringar vara förgäves.
Ska situationen för Sveriges jordbruk beskrivas med en liknelse från bondeåret är den att det börjar bli bråttom att skörda - att agera. Grödorna står obärgade. På flera åkrar har redan störtregn förstört odlingen, det gäller att rädda vad som går. Jordbrukarna vill agera men väntar på politisk handlingskraft. Det ansvariga statsrådet, landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), gör sig dock ingen brådska. Han har något bönderna saknar - tid. Verkar liknelsen överdriven? Betänkt då att landsbygdsministern dragit ut på livsmedelsstrategin i månader. I vanlig ordning meddelade Bucht svävande att regeringen kanske ska fatta beslut kopplade till strategin torsdagen den sjunde juli.
Under tiden har Findus lagt ner sin verksamhet, trots att det råder ideala förhållanden för att odla ärter i Sverige. Långa ljusa sommarnätter, bra medeltemperatur och nederbördsförhållanden gör att den 56:e breddgraden är gynnsam för ärtodling. Dessutom finns här kunskap och produktionsanläggningar. Men allt det räcker inte för att hålla kvar matproduktion i matlandet.
Tyvärr är ärtorna inte ett isolerat misslyckande. När sockerbruket i Köpingebro utanför Ystad lade ned år 2006 innebar det dödsstöten för Gotlands betodling. Från att ha funnits hundratals betsockerbruk i landet är bara ett kvar, Örtofta. Nu är många jordbrukare oroliga att ägaren, Nordzuckerkoncernen, på sikt lägger ned även Örtofta. Då finns det inte längre någon mottagare för sockerbetor i landet.
En i taget försvinner möjligheterna att bruka jorden. I våras förbjöd Kemikalieinspektionen ett ogräsmedel som är tillåtet i resten av EU. Resultatet är att bön- och lökodlingen läggs ner och ersätts med importvaror som producerats med det förbjudna medlet. Ölands odlare drabbas synnerligen hårt och de utesluter inte att stora delar av landets grönsaksodling kan vara borta om några år, som ett resultat av Kemikalieinspektionens agerande och ansvariga politikers handlingsförlamning.
Mjölkkrisen är ett annat exempel på jordbrukets styvmoderliga behandling. Förra året försvann 272 mjölkgårdar, fram till maj i år lade 87 ner.
Självklart är inte alla hemsökelser som drabbat jordbruket landsbygdsministerns eller politikernas fel. Global konkurrens, storleksrationalisering och teknikutveckling är pådrivande. Men landsbygdsministern är ansvarig för att han hittills inte gjort något.
När verksamheter som naturen har gett perfekta förutsättningar för inte kan vara kvar i Sverige är det en politisk fråga. Att landsbygdsministern i det här läget inte agerar som att hela skörden håller på att gå förlorad är anmärkningsvärt. Jordbrukspolitiken kräver ett ledarskap som Sven-Erik Bucht ännu inte har visat.