Vid månadsskiftet enades Svenskt Näringsliv och LO om en 2,2-procentig löneökning för industrin. De flesta fackförbunden har godkänt nivån. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, däremot, tog i tisdags ut 1650 medlemmar i strejk och har varslat om fler. Någonstans sitter nu en facklig spinndoktor och försöker kabla ut den klassiska bilden av utsatta arbetare som står upp mot överheten. Det är en bild som börjar krackelera.
Byggnadsarbetare i Sverige tjänar i genomsnitt 35 000 kronor i månaden (31 000 utan ackordslön). De kan kräva daglig reseersättning till och från jobbet. Dessutom behöver byggnadsarbetare ingen högskoleutbildning, så ofta har de inte heller några CSN-lån att betala av. För många yrkesgrupper vore det rena drömmen – men Byggnads är inte nöjt, utan kräver ännu en procentenhets lönehöjning.
Byggnads har kritiserats för att sabotera den svenska modellen, men det är inte riktigt rättvisande. Faktum är att den svenska modellen tillåter fackförbund att vidta åtgärder som i de flesta europeiska länder med rätta är olagliga. Här finns ingen lagstadgad proportionalitetsprincip, som kräver att stridsåtgärderna står i proportion till de intressen som står på spel. Det finns ingen ”ultima ratio”-regel som kräver att stridsåtgärderna är en sista utväg. Fackförbunden får iscensätta sympatistrejker och inleda stridsåtgärder mot företag som inte ens har några fackanslutna anställda.
Inom fackförbunden finns något som kallas ”det fackliga löftet”. Fackanslutna medlemmar förbinder sig att aldrig under några villkor arbeta under sämre villkor än dem facket förhandlat fram. För att någon ska vilja avlägga det löftet krävs förstås att fackförbunden gör allt för att förbättra sina medlemmars villkor, hur bra de än är från början.
Mentaliteten illustreras väl i Örnsköldsviks allehanda (10/4), som rapporterar om hur Byggnads tagit ut samtliga anställda vid det lokala företaget Nybergs bygg och måleri AB i strejk. Ägarna oroar sig för att tvingas i konkurs, och när Byggnads regionala ordförande Jim Sundelin konfronteras med informationen konstaterar han helt enkelt att ”Vi använder rättigheterna vi har”.
Han har helt rätt; de gör inget de inte har rätt att göra. Frågan är inte om Byggnads agerar enligt reglerna, utan om reglerna över huvud taget är rimliga. Bör fackförbunden verkligen ha så långtgående rättigheter, oavsett hur de används?
Länge har det varit svårt att ifrågasätta. Industrins fackförbund har haft en underdog-image, men det blir allt svårare att porträttera industriarbetare som underdogs. Byggnads medlemmar tjänar redan mer än en polis gör efter fem år i yrket, eller en undersköterska med tio års erfarenhet. Förbundet framstår inte direkt i bättre dager när man erinrar sig hur dess medlemmar 2004 stod och skrek åt lettiska byggarbetare att åka hem. I vintras totalvägrade det att släppa in nyanlända i byggbranschen via regeringens snabbspår.
Somliga fackförbund börjar utveckla allvarliga imageproblem. Genom att vidta stridsåtgärder för högre löner när medlemmarna redan har så goda villkor, är det möjligt att Byggnads skadar sig självt mer än arbetsgivarna.