Med röstsiffrorna 273 för och 157 emot röstade Centerpartiets stämmoombud i helgen jag till partiledningens förslag att Sverige bör söka medlemskap i försvarsalliansen Nato. En het debatt följdes av ett önskvärt tydligt beslut för medlemskapet. Därmed befinner sig tre av Alliansens fyra partier på samma position i frågan och Kristdemokraterna förväntas ta ett ungefär likadant beslut kommande riksting om blott två veckor.
När så sker har den svenska politiska kartan i frågan grundligen ritats om. Under ministären Reinfeldt var två Allianspartier för Nato-medlemskap, men det vara bara Folkpartiet som aktivt drev på i frågan. Moderaterna har ett gammalt stämmobeslut om Nato men Fredrik Reinfeldt ville inte orsaka spänning i regeringen (eftersom Centerpartiet och Kristdemokraterna var emot vid den tidpunkten), dessutom var försvarsfrågan synnerligen nedprioriterad. Anna Kinberg Batra har lyckligtvis lämnat den politiska hållningen och är önskvärt tydlig om vad partiet vill i Nato-frågan.
Förvisso kommer det att krävas en hel del inomborgerlig nötning innan sakfrågorna, turordningen och finansieringen kan redas ut och Alliansen presentera en gemensam ståndpunkt, men resan har onekligen påbörjats.
Mot detta står en huvudsakligen en socialdemokrati (V, MP och SD är emot medlemskap och lär förbli det) med betydande ångest. Visst är man fortfarande mot ett medlemskap, samtidigt som försvarsminister Peter Hultqvist (S) utan problem signerar nya militära samarbetsavtal med USA. Deltar i alla Nato-övningar i vår närhet och ständigt påpekar vikten av internationellt samarbete (läs med Nato). Men vägrar med samma energi att avstå från det fikonlöv som ”alliansfrihet” och ”neutralitet” innebär i partiets medvetande. Även om Hultqvist möjligen privat är av en annan uppfattning har hans parti lång väg att vandra.
När förutsättningarna för politik och debatt ändras är det oklokt att försöka tiga sig igenom debatten. Framför allt om man är regeringsbärande parti. De som inte på sikt kan tänka sig ett svenskt medlemskap i Nato bör svara på frågan vad alternativt är. En fortsatt underfinansiering av ett underdimensionerat försvar utan förmåga att värna mer än punkter av nationen och det under synnerligen begränsad tid? Eller en omfattande upprustning (ekonomisk, materiell och personalmässigt) till ett nationellt invasionsförvar som kan klara uppgiften helt på egen hand? Eller en avveckling av vårt militära försvar (vilket faktiskt en del partier vill). Den som inte ens vill diskutera för och eventuella nackdelar med ett Nato-medlemskap bör förklara vilket alternativ de ser och förordar.
Centerpartiet är ytterst välkommet i Nato-förespråkarfamiljen och det finns plats för fler.