Med statistik kan man bevisa det mesta, så om vi konstaterar att antalet patienter som vårdas för covid-19 i Östergötland ökat med hela 100 procent på en vecka, så är det ändå bara halva sanningen. För antalet vårdkrävande var under gårdagen likväl bara åtta personer, vilket förstås är dubbelt så många som fyra, men för den sakens skull faktiskt inte säger så mycket om någon aggressiv smittspridning.
Ändå är situationen lite oroande, för även i bästa fall tyder ju antalet smittade på att pandemin bara planat ut på en visserligen låg nivå, men som i åtminstone Östergötlands fall vägrar släppa greppet helt och hållet. Att spridningen ökar snabbare i många andra länder blir i det läget en tröst för tigerhjärtan.
Det kan innebära att ytterligare lättnader inte följer, men framför allt är situationen psykiskt påfrestande. Tar det aldrig slut?
Samtidigt kan vi lära oss mycket från våra egna misstag i våras och det ökar chanserna att bekämpa också större utbrott i höst. Dessutom är det inte riktigt så enkelt som att Sveriges överlag öppna strategi i sig varit det stora problemet.
Att Sverige jämfört med många andra europeiska länder misslyckats kapitalt går knappast att förneka, givet vår höga mortalitet i covid-19. De som inbillar sig att exempelvis våra nordiska grannar skulle komma ikapp Sverige förr eller senare är inte bara missunnsamma, utan inbillar sig just. Avståndet är helt enkelt för långt.
Vi kan emellertid fråga oss exakt varför vi misslyckades och då sticker framför allt två faktorer ut: allvarliga brister inom äldreomsorgen (framför allt avseende sjukvårdsutrustning) och en otrolig senfärdighet från Folkhälsomyndigheten och regeringen, vilket gjorde att vi fick en kraftig samhällsspridning – vilket i förlängningen slog hårt mot framför allt de äldreboenden som skulle skyddas. Man kommer härvidlag inte ifrån att statsepidemiologen Anders Tegnell länge förnekade riskerna med såväl att covid-19 skulle komma hit, som att vi skulle drabbas av samhällssmitta och ansåg att det var slöseri med tid att ägna sig åt smittspårning.
Därför accelerade smittspridningen och påföljande dödlighet under våren, men kulminerade väl att lägga märke till faktiskt redan i april. Då hade vi så att säga börjat hinna ikapp.
Är vår beredskap bättre nu? I huvudsak – ja. Men det förutsätter att vi reagerar snabbare på lokala utbrott än vad som var fallet i våras. Hoppet om detta gör förhoppningsvis att vi kan tillåta oss att förtvivla lite mindre.