Utrikesminister Margot Wallström har meddelat att Sverige inte kommer skriva under FN:s konvention om ett kärnvapenförbud. Inte just nu i alla fall – är en rimlig tolkning. Sverige kommer att vara observatör till konventionen, vilket innebär en ökad delaktighet. Frågan bör därmed betraktas som bordlagd, men inte avgjord.
Att en kärnvapenfri värld vore att föredra är inte en konfliktfråga. Förespråkarna till ett deltagande i konventionen ser behovet av en normförändring i kärnvapenfrågan. Kritikerna visar på att relationerna till andra länder riskerar att försämras avsevärt samt att en underskrift inte skulle leda till någon faktisk nedrustning.
Det som skiljer dem är dels tidsperspektivet. Förespråkarna vill få till en långsiktig förändring medan kritiker ser omedelbara och kortsiktiga risker. Skiljelinjen går också mellan idealism och realpolitik. Remissvaren visar som regel att icke-statliga organisationer och civilsamhälle är positiva till en svensk anslutning medan de försvarsanknutna och säkerhetsorienterade är negativa.
Enligt Robert Dalsjö, forskningsledare på FOI, utgör kärnvapnen grundbulten i dagens världsordning och förbudet har potential att rasera denna ordning. Konventionen kan således leda till en försämrad stabilitet och säkerhet.
En idealism som inte tar minsta hänsyn till realpolitik och hur världen faktiskt ser ut blir naiv. Den ideella sektorn består av både naiva och realistiska idealister. Tyvärr är det ofta de förstnämnda som är tongivande. Samma personer vill i ett slag reformera FN:s säkerhetsråd så att de permanenta medlemmarna och vetorätten försvinner. Det skulle göra FN till en trevligare och mer demokratisk organisation. Men också obetydlig, efter att de permanenta medlemmarna lämnat samarbetet.
Samma principiella problem finns i kärnvapenfrågan. För att kunna göra skillnad måste avtal och organisationer innefatta även dagens kärnvapenländer. Förbudskonventionen riskerar att öka misstroendet mellan länder och försämra möjligheterna att förhandla ned antalet kärnvapen.
Regeringens utrikespolitik pendlar, en smula oberäkneligt, mellan det idealistiska och det realistiska perspektivet. ”Man måste vara realist”, sa utrikesminister när hon förkunnade att Sverige inte skulle skriva under konventionen. Men i en debattartikel om kärnvapen i juni förkunnade Wallström att ”cynism aldrig har varit en politisk drivkraft att räkna med”.
Men som Bo Pellnäs, överste och fristående krönikör, länge förfäktat så behövs det fler cyniska idealister i världen. Sådana som vill förändra världen till det bättre men som inte idealiserar den mänskliga naturen eller ignorerar faktiska maktförhållanden. Det är sådana individer som faktiskt gör skillnad.
Det behövs mer cynism i både folkrörelser och i regeringens idealistiska hållning.