I Gåsgruvan utanför Filipstad har det brutits kalk sedan 1852. Hälften av Sveriges sjökalk, alltså sådan som används för att kalka sjöar mot försurning, kommer härifrån. Men nu är det slut med det.
Det är fem år sedan Gåsgruvans ägare SMA Mineral började processen för ett förnyat tillstånd för brytning av kalk. Länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet var inte negativ till fortsatt brytning förutsatt att SMA levde upp till ett antal villkor kring främst miljöhänsyn.
Länsstyrelsen och SMA föreföll inte vara på kollisionskurs och förberedde för en diskussion om villkoren för en fortsatt brytning. De kom emellertid inte så långt eftersom Mark och Miljödomstolen hann avslå fortsatt tillstånd.
Bland de ganska många synpunkterna menar domstolen att uranhalterna i vattnet som tränger in i gruvan och som SMA därför pumpar ut är för höga. Rätten nämner att det finns utrustning för att rena dricksvatten från uran. Problemet, bortsett från kostnaden, är att urannivåerna i det vatten som pumpas ut redan är under gränsvärdet för dricksvatten.
Rätten menar också att företaget inte övertygat om att kalken som bryts i Gåsgruvan inte går att bryta någon annanstans istället. Det är rätt så länge man inte väger in miljöbelastningen vid respektive gruva. En rimlig ambition bör vara att alltid hålla påverkan så låg som möjligt. Och trots den påverkan brytningen innebär förefaller fortsatt verksamhet i Gåsgruvan som ett miljömässigt bra alternativ jämfört med att importera mer kalk från andra länder.
Inte minst eftersom ekosystemet runt gruvan anpassats efter mer än 150 års brytning med tillhörande länspumpning. Brytningens påverkan på kärr och bäckar i närheten torde vara minimal jämfört med den torrläggning upphörd gruvdrift riskerar att ge.
Den minskade tillgången till kalk en stoppad brytning innebär ger även det negativa miljökonsekvenser. Dels för att det blir svårare att kalka sjöar och mark, dels för att ökad import innebär ökade transporter.
Lägg därtill att det blir svårt att producera både papper och järn utan kalk. I synnerhet om pappret ska gå till livsmedelsförpackningar. I ett komplext samhälle är det lätt att med enkla medel förstöra väldigt mycket.
Ju längre tiden går desto mer orimliga blir både tillämpningarna och konsekvenserna av miljölagarna. Det kan inte vara tanken att lagar som är till för att skydda miljön omöjliggör allt bruk av naturen, än mindre att dessa lagar ger ökad miljöbelastning. Regeringen måste snarast riva upp och göra om Miljöbalken från grunden.