Så klart att kommunalrådet Reidar Svedahl (L) vill bygga kärnkraft i Norrköping. Så klart att han, som vanligt, förefaller lite överentusiastisk. Och så klart att han drar upp det gamla Marviken-kortet ur bakfickan.
Det går nästan att göra sig lite lustig över Svedahls optimism. Fast bara nästan, för vid närmare beskådan har han rätt. På punkt efter punkt.
I en tid när såväl farhågorna för global uppvärmning som vårt säkerhetspolitiska farliga beroende av otrevliga regimer – Ryssland, men också många stater i Mellanöstern – står i centrum för den politiska debatten i långt fler länder än Sverige, är det uppenbart att vi inte kan säga nej till nygamla satsningar på kärnkraften. Det har regeringen också insett, som vill avskaffa begränsningar vad gäller såväl antalet reaktorer som deras placering (i dag får de bara byggas i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals).
I centrum för denna debatt står förhoppningar till så kallade SMR-reaktorer, som är mindre än exempelvis dagens svenska kärnkraftverk, är billigare att producera och dessutom har en säkrare konstruktion. Tekniken finns egentligen redan och används på atomdrivna fartyg och ubåtar, men behöver förbättras.
Och då är Norrköping en så god ort som någon att bygga nya kraftverk. Det kan ske i aktuella Marviken eller på annan plats. En fördel med Marviken är dock djuphamnen och infrastrukturen. Alldeles oavsett vad man tycker om alla tidigare äventyr på just den platsen, får inte eventuell belastning i relativ närtid hindra andra investeringar i framtiden.
Om detta borde det egentligen gå att nå relativt bred samsyn i Norrköping. Svedahls förhoppningar får i princip stöd av kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) och det borde inte heller finnas skäl för oppositionsrådet Olle Vikmång (S) att komma med några större invändningar i just detta fall. Inte om han är den traditionelle socialdemokrat som vi tror och som vill slå vakt om i synnerhet industrins förutsättningar.
Dessutom kan det faktiskt brådska. Även om det kommer att ta sin tid innan någon ny reaktor eventuellt tas i bruk i Norrköping (eller någon annanstans), kan vi räkna med att många kommuner är intresserade. Svedahl påpekar att reaktorer i Norrköping till exempel skulle kunna leverera ström till SSAB i Oxelösund. Fast det går naturligtvis att tänka sig det omvända förhållandet också. Att reaktorerna byggs i Oxelösund, med möjlighet att försörja Norrköping. Då är det vi som går miste om investeringen.
Därför bör ärendet inte bara tas på allvar, utan beredas med viss skyndsamhet.