Som det går att läsa på nt.se fick Ida och hennes treåriga dotter, liksom alla passagerare, vänta i över fem timmar på ett stillastående, strömlöst tåg mellan Katrineholm och Norrköping. Många andra tåg blev samtidigt kraftigt försenade och det fick sättas in ersättningsbussar. Det visade sig så småningom att träd fallit ner över spåret. En räddningsinsats med diesellok – som gick i 40 km/h – fick nödimproviseras.
Det var ju tur att det inte blev ännu värre. Samtidigt påvisas än en gång järnvägens brister. Kontrasten till exempelvis krigets Ukraina är slående. Där är tågen varken moderna eller särskilt bekväma. Men de går trots att järnvägen emellanåt faller ofta för den ryska terrorkrigföringen.
Hur de svenska järnvägarna hade hanterat ett krig vill vi nog inte ens spekulera kring. Förmodligen inte alls.
Fast det räcker att vi stannar kvar i fredens Sverige för att vi ska inse den ohållbara situationen. Så långa förseningar som de vilka drabbade passagerarna mellan Katrineholm och Norrköping är tack och lov ovanliga. Men de förekommer. Det är inte så att järnvägen råkade ut för fel som inträffar en gång var tjugonde år eller så. Fast på oförmågan att lösa problemen någorlunda snabbt förstår vi att krisorganisationen är helt undermålig.
De något kortare förseningarna är desto fler och en anledning till att det i praktiken nätt och jämnt går att jobbpendla. Ändå får vi ständigt höra hur miljövänligt tåget är! Som om förseningar och i värsta fall inställda tåg på något sätt skulle vara gröna garantier.
Frågan är väl möjligen också att vi alltför ofta stillatigande accepterar rent hopplösa situationer. I det nu aktuella fallet tackade personalen passagerarna för uppvisat tålamod. Just det är kanske problemet, att vi i själva verket är alltför tålmodiga.
Att gå man ur huse och elda upp tåget i protest hjälper visserligen lite, som det hade kunnat heta i en vanlig reklam för ett försäkringsbolag. Dessutom var det inte Snälltågets, eller ens SJ:s, fel att tåget blev stående på mitt ute i ingenstans flera timmar. Fast för den skulle behöver vi ju inte tolerera situationen hur som helst.
Vi svenskar verkar dock inte gilla att höja våra röster mer än nödvändigt. Vi röstar med fötterna istället, om vi kan. Många passagerare mellan Katrineholm och Norrköping valde att bita i det sura äpplet och beställde taxi för att kunna ta sig hem.
Låt oss åtminstone slippa all meningslös miljöpropaganda i fortsättningen! I varje fall fram till att tågen faktiskt går i tid. Alltid.