Telesabotage som ett brev på ryska posten

Några bevis finns förstås inte – åtminstone inte än. Fast varför misstänks inte grannen i öster när skadegörelsen annars blir så svår att förklara?

Det är inte första gången elektronisk infrastruktur utsätts för sabotage. Bilden från telemast i Malmö som utsattes för skadegörelse för några år sedan.

Det är inte första gången elektronisk infrastruktur utsätts för sabotage. Bilden från telemast i Malmö som utsattes för skadegörelse för några år sedan.

Foto: Johan Nilsson/TT

Ledare2025-04-29 03:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

På en och samma dag utsattes två mobilmaster för skadegörelse i Norrköpings-området. Och det handlar uppenbarligen inte om några "pojkstreck" (varför nu unga killar skulle tycka det var roligt att ge sig på mobilmaster över huvud taget). Istället utreds händelserna som sabotage.

Så långt är allt klart och tydlig. Därefter blir polisens besked mindre säkra.

Till exempel utreds inte händelserna av samma poliser. Det ena fallet har istället hamnat på lokalpolisen och det andra på polisens grupp för grova brott. Vågar vi ändå hoppas att de ändå talar med varandra?

Vidare säger ingen det uppenbara – nämligen att det kan handla om sabotage från främmande makt. Ja ni vet den där stormakten på andra sidan Östersjön. Istället får vi lite vagt höra att "man undrar ju vad syftet med det hela varit".

Att i tid och otid peka ut Moskva riskerar visserligen att bli som att ropa på vargen. Det sker skadegörelse av många olika skäl, vissa inte nödvändigtvis särskilt rationella. Det finns något som heter tillfälligheter.

Samtidigt är det inte svårt att se mönstren, inte det möjliga motivet heller.

"Enkla" sabotage syftar förstås inte främst till att åstadkomma några mer permanenta skador. Istället kan främmande makt kontrollera vår beredskap, liksom hur lång tid det går mellan sabotage och upptäckt, samt vilka åtgärder (mer än reparationer) som eventuellt genomförs. I de nu aktuella fallen är en inte oäven gissning att förändringen blir ganska marginell och polisen erkänner självt att man inte precis har några heta spår att gå på.

Andra fall väcker mer uppmärksamhet, som exempel kabelbrotten på Östersjöns botten, som i många fall tros ha orsakats av att fartyg låtit ankare släpa längs havsbotten. Fast bevisa rysk inblandning den som kan!

I något fall kan det säkert vara fråga om vanliga olyckstillbud. Eller rättare sagt ovanliga. Och det är just då vi inser att det finns mönster som gör det lämpligt att hata slumpen. En skadad kabel behöver inte betyda något. Men många skadade kablar gör det. En skadad mobilmast behöver inte handla om utländskt sabotage. Men vid flera fall finns det goda skäl att bli misstänksam och erkänna detta öppet.

Naturligtvis fungerar dylik hybridkrigföring under fredstid också som ett stresstest. Vi bör alltså inte bli hysteriska. Men vaksamma och realistiska.