SVT:s genomgång visar att i de 278 kommuner som har styret färdigt, styrs 56 av Socialdemokraterna och Moderaterna i någon form av koalition. I 20 av dessa är utgörs styret enbart av de två forna motståndarna.
Kommunpolitiken avgörs till större del av pragmatisk duglighet och mindre del av ideologiska skillnader än på riksplanet. I mindre församlingar är varje mandat därtill mer värt. Både när det gäller att säkra den egna makten och att hålla småpartier utanför.
Det är alltså inte konstigt att Moderaterna och Socialdemokraterna samarbetar. Det är också så att det finns mycket i politiken som både kräver och förtjänar breda uppgörelser med sikte på mer än en mandatperiod, samt att det finns tider då hoten mot det S och M gemensamt förvaltar är större än skillnaderna mellan de två partierna. Men vi är inte i sådana tider.
Tvärtom. Precis som att en opposition måste ha ett styre att opponera mot kräver ett förtjänstfullt styre en alert och kompetent opposition. Behovet av opposition försvinner inte bara för att två maktpartier går samman. Det tomrummet fylls bara av någon annan som inte är lika bra på oppositionsarbete som S och M är. De har ju sällan styrt. Detta samspel kan enklast beskrivas som en cup vars regler säger att det ska finnas två lag. När de två ordinarie lagen går samman spelar det ingen roll hur dåligt det andra laget som ska in är, det blir ändå alltid som sämst tvåa.
Om nu de andra partierna i kommunen är så dåliga att de måste hållas utanför är det alltså vådligt av M och S att gå samman. När fokus ligger på makten man får glömmer man lätt den man lämnar från sig. Det ger de andra partierna makten att driva oppositionen, och det är också de som är främsta kandidaterna att ta över efter nästa val.
S och M håller inte andra partier utanför enbart genom att samregera, utan genom att i värsta fall acceptera varandras minoritetsstyre. Då kan kloka beslut släppas igenom samtidigt som dåliga stoppas. Det finns också en risk att samstyren helt enkelt inte tar tag i de frågor där S och M inte kommer överens, och lämnar över dessa surdegar till nästa mandatperiod. Eller nästa.
De kortsiktiga vinsterna riskerar bli långsiktiga förluster. För såväl partierna som för medborgarna. För partiernas del är det grundläggande att S inte bryr sig om folket, bara om makten. Kan de äta upp M, gör de gladeligen det. För M är det troligt att missnöje kommer ge väljartapp till SD. Denna risk finns också för S, även om det inte är lika uppenbart var de missnöjda kommer ta vägen. Längre vänsterut och till lokala missnöjespartier är inte en omöjlighet.
För medborgarnas bekommande ska vi minnas att både M och S är maktpartier. De kan sin sak, och kommer utan en kunnig oppositions kritiska ögon ges utrymme att smyga igenom saker ingen egentligen vill ha. Frågan om samstyre mellan S och M är inte svartvit, och det finns förtjänster. Det betyder dock inte att det alltid är en bra idé.